Sverigedemokraternas nya Putinflört tar priset

När utrikesminister Margot Wallström (S) på lördagen kommenterade nattens amerikanska, brittiska och franska anfall med ett hundratal robotar mot tre mål i Syrien, som bedömts vara betydelsefulla för al-Assad-regimens kvarvarande kemvapenförmåga, markerade hon ett, om än återhållsamt, nödvändigt stöd: ”Sverige har förståelse för den ilska som väcks av de fasansfulla dåd som har begåtts i Syrien”, skrev Wallström i ett pressmeddelande.

Den traditionella svenska och wallströmska hållningen är ju annars att alltid hävda att ett militärt angrepp måste ske i enlighet med FN-stadgan och efter beslut i säkerhetsrådet.

Men alla vet alltför väl vid det här laget, sju år in i Syrienkriget, att detta säkerhetsråd är helt förlamat. Alla vet också varför. Skulden är Rysslands, som så sent som i tisdags för t o l f t e gången lade in veto mot resolutioner för att skapa ett samfällt internationellt agerande. Denna gång gällde förslaget ett fördömande av attacken i Douma och innehöll ett krav om att upprätta ett nytt oberoende organ som ska utreda den i grunden.

Men nu, när västmakterna för första gången sedan blodbadet började agerade militärt samfällt – i sig i sanning genant senfärdigt, fick Ryssland plötsligt bråttom att kräva säkerhetsrådets fördömande. FN-ambassadören Vasilij Nebenzija hävdade i FN-skrapan att attacken visar en "uppenbart åsidosättande" av internationell rätt.

Den ryska resolutionstexten föll med åtta röster mot tre. Fyra länder avstod. Sverige tillhörde de som röstade nej med motiveringen att texten var ”obalanserad”.

Man kan verkligen diskutera det militära värdet av anfallet. Man kan fråga sig i vilken mån det påverkar al-Assads militära förmåga. Donald Trump hade väl så mycket inrikespolitiska, för att inte säga personliga, skäl till att beordra anfallet. Han ville för allt i världen inte riskera att jämföras med företrädaren Barack Obama, vars tal om en ”röd linje” i Syrien inget betydde när det kom till kritan.

Någon kallade träffande anfallet ”ett kraftfullt slag – i luften”. Men ändå: När såväl franska som amerikanska experter kommit fram till att det verkligen var kemvapen som användes var det helt nödvändigt att göra en markering, primärt ämnad att höras i Moskva.

Hemma i Sverige slöt politiken samfällt upp till stöd för anfallet. Men med ett, icke oväntat, undantag: Sverigedemokraterna. På Facebook skrev partiets utrikespolitiske talesperson Markus Wiechel: ”Varför väljer USA, Storbritannien och Frankrike att riskera starten av ett tredje världskrig när det ännu inte finns några oberoende utredningar för vad som skett eller vem som gjort vad (...)?”

Nej, de finns inte eftersom Ryssland står i vägen.

Wiechel fortsatte: ”Om en attack skett från en regering mot sin egen befolkning ska det givetvis inte ske ostraffat, men då bör en eventuell bestraffning ske efter överläggningar i FN:s säkerhetsråd (...).”

Detta skriver Wiechel mycket väl medveten om att Vladimir Putin rutinmässigt saboterar den möjligheten, eftersom han inte vill mista det inflytande i regionen som säkrandet av al-Assad-regimens fortbestånd innebär. Då väger människoliv och FN:s existensberättigande lätt.

Sverigedemokraternas flörtande med Moskva är visserligen ingen nyhet, men den här osmakligheten tar nog priset.