1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Stefan Eklund: Sverigedemokraterna har en plan

SD:s oanständiga påhopp på public service är bara en liten del av en stor plan.
Sverigedemokraternas Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Linus Bylund i Almedalen. ”Partiet är ute efter absolut makt, att förvandla Sverige till ett land där nationalism och främlingsfientlighet är normen för ett gott liv.” Det menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto: Janerik Henriksson/TT

När SD härom veckan ville kalla public service-cheferna till kulturutskottet för att de skulle stå till svars för TV- och radioprogram som partiet uppfattade som partiska reagerade välgörande många starkt och negativt.

En tillfällig lapsus? En obetänksamhet från Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman Aron Emilsson?

Det hade man önskat, men så är det inte.

Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Det visade sig när en annan tung SD-politiker, Linus Bylund, i en intervju i tidskriften Fokus, på fullt allvar ville att journalister i public service som bröt mot regeln om opartiskhet borde straffas med löneavdrag eller, ”i grövre fall”, med avsked.

Det skulle bryta mot alla de principer som finns kring journalistisk etik idag. Ska vi kasta systemet med en ansvarig utgivare överbord? Det är det systemet som garanterar att alla artiklar och inslag av känslig art är föremål för omfattande diskussioner innan publicering.

Detta vet förstås Linus Bylund men precis som i Aron Emilssons fall så handlar det inte om seriösa politiska utspel. Snarare måste det ses som strategiska val; att sakta men säkert flytta fram positionerna genom att gå över de anständighetsgränser som svensk politik normalt sett har. Det ser vi i de upprepade attackerna mot public service men även i de återkommande kulturpolitiska utspelen på kommunal nivå om vilken konst som ska gynnas av det offentliga.

Det är en framgångsformel populister i alla tider har använt. Man utmålar en elit, i Bylund/Emilsson-fallet journalister, och attackerar sedan den ”i folkviljans namn”. Det är en obehaglig taktik, historien har visat vart den kan leda, men den fungerar.

En som har genomskådat detta är kulturskottets ordförande Christer Nylander (L). I en krönika i Kristianstadsbladet skriver han:

”Ett problem med mångas syn på Sverigedemokraterna är att man missat tre saker. De är långsiktiga, de är strategiska och de menar allvar. Det började med en liten rasistisk sekt som tog på sig kostymer, för att sedan sikta på kyrkoval, skånska kommuner och riksdagen. De är nu ett av de största partierna i opinionen. Men de är inte färdiga. Planen har inte nått vägs ände. Det är kanske snarare så att början precis avslutats.”

Jag tror att Nylander har rätt. Vi har egentligen bara sett inledningen på SD:s etablering. Den normalisering partiet har eftersträvat är nu ett faktum, sedan Moderaterna och Kristdemokraterna öppnat för samarbeten med partiet och skapat ett nytt högerblock i svensk politik. Men för SD är inte detta målet. Partiet är ute efter absolut makt, att förvandla Sverige till ett land där nationalism och främlingsfientlighet är normen för ett gott liv. Att ge sig på fri journalistik och fri kultur är ett av medlen för att nå dit.

Det sorgliga är att få partier vågar ta strid i frågor som rör dessa områden. Kulturpolitik har aldrig varit högprioriterat i Sverige, och det är säkert en av anledningarna till att SD satsar så hårt på den; man vet att motståndet är skralt.

Att andra riksdagspartier ligger lågt i den här striden har säkert också med en missriktad övertygelse om att SD har hittat rätt i opinionen och att det därför är riskabelt att utmana dem. Den taktiken är inte så klädsam och någonstans när jag trots allt ett hopp om att den till slut kommer att genomskådas.

Om inte så står vi där en regnig dag med en media- och kulturpolitik som i begreppets sämsta mening är statsstyrd. Och det kan vara början på det verkliga slutet.