Mikael Hermansson: Sverige har fått en allt annat än hållbar regering

Ett sådant mejl åker lätt i papperskorgen, men inte för att frågan om hur ett hållbart livsmedelssystem ska ta över från dagens många gånger mycket bräckliga och framtidsfarliga skulle vara besvarad. ”Det hållbara” har under ett antal år snarare varit en del av en ny kultur, ett normaltillstånd av – om än långsamt – växande medvetenhet i allt djupare och bredare samhällslager.

Kortare uttryckt: Vi har vant oss vid att betrakta det hållbara som det enda rätta och rimliga.

Två aspekter på hållbarhet som har kommit att dominera i vardagslivet är den småskaliga livsmedelsproduktionen och det närodlade utbudet. Båda är dock känsliga för allt från konjunkturernas spel till väder och vind. Detta gör i sin tur att prisbilden ser annorlunda ut mot i dagligvaruhandeln i stort – men också att relationen mellan tillverkare och konsument blir mer personlig. I högsta grad rör det sig om ett ömsesidigt beroende.

Det vore fel att hävda att denna närhet skulle sätta prisets funktion ur spel. Men i tider av ekonomisk press, stigande inflation och inte minst allt högre elräkningar går det inte att bortse från vad som i slutändan finns kvar i plånboken när det är dags att handla mat.

Frågan är bara vad vi vinner på att sluta handla med hjärta och hjärna och bara gå på vad som står på prislappen.

Redan i våras larmade företrädare för Reko-ringen i Borås, som underlättar mötet mellan medvetna konsumenter och mindre producenter lokalt, om att intresset var i avtagande. I början av oktober var det ett antal mikrobryggerier i Sjuhärad som kände av de dåliga tiderna. Samtidigt var uppfinningsrikedomen påtaglig. När försäljningen minskar får komplement i form av avsmakningskvällar och liknande dra ett större lass. Det stora raset som befaras på alla håll och kanter kanske inte behöver bli stå djupt om kunder och tillverkare vårdat sina relationer.

En annan viktig aspekt på begreppet hållbarhet är den ökade viljan att hellre serva, laga och underhålla än att ständigt köpa nytt. I spåren av denna renässans för kvalitetstänkandet har nya skomakerier, ändringsskrädderier och cykelverkstäder sett dagens ljus.

I förra veckan smög partierna bakom Tidöavtalet fram en budgetnyhet: Momsen på reparationer av cyklar, skor, lädervaror, kläder och hushållslinne höjs från 6 till 12 procent. Inte direkt ett dråpslag – att byta bromsar på cykeln blir en 50-lapp dyrare – men väl en signal om sakernas nya tillstånd: Enhetliga skatteskalor är viktigare än att premiera omställning även i det lilla.

Med öppna ögon konstaterar det M-ledda finansdepartementet att denna höjning ”minskar incitament … att reparera redan tillverkade varor istället för att köpa nya”.

Undrar om de fyras gäng uppfattar vad de egna orden faktiskt säger?

Att Sverige har fått en allt annat än hållbar regering.