Annons

Mikael Hermansson: Sverige behöver fler allergiker

Nog för att det måste till friska miljarder till kommunerna. Men ska en verklig omställning i samhället bli möjlig, måste det till fler allergiker.
Mikael HermanssonSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 18 januari 2020
Mikael Hermansson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Den som får snuva av matsvinn har goda förutsättningar för att bli en välfärdshjälte. Här är lunchen serverad på Hestra Midgård i Borås.
Den som får snuva av matsvinn har goda förutsättningar för att bli en välfärdshjälte. Här är lunchen serverad på Hestra Midgård i Borås.Foto: Lars-Åke Green

En god väns farmor hade en hund som var tränad till att skälla varje gång Olof Palme visade sig i rutan. Det är inte fel att påstå att tanten var allergisk mot sossar. Men naturligtvis var hon inte det i egentlig mening, där det är den medicinska diagnosen ger svaret på vad som måste göras för att komma tillrätta med symptomen.

Själv är jag allergisk mot en politisk debatt som inte förmår att välja bort ens de minsta av de många förminskande omdömena som numera är mer regel än undantag.

Annons

Som när Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson i veckan tyckte att Stefan Löfven (S) ”står och sölar” när han inte omedelbums vill toppa V:s krav på minst tio miljarder ytterligare till kommunerna. Löfven själv var sannerligen inte Guds bästa barn när han valde att döma ut Moderaternas ”räddningspaket” som ”för lite och för sent”.

Snyt er båda två!

”Jag tror … att det är klokt att presentera hur det blir i hyfsad närtid … det finns ingen anledning att dra det i långbänk”, sa Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström på torsdagen om välfärdsmiljarderna som S, MP, C och L förhandlar om. Ett snabbt besked och faktiskt en dos antihistamin mot det partiegoistiska snörvlandet.

Ingen av de inblandade i partiledardebatten kommer undan kritiken. Jag önskar att någon av de ledande företrädarna för riksdagens åtta partier någon gång skulle välja att gå ur den inövade rollen och istället koncentrera sig på det som låtsasträtandet den här gången faktiskt kom att ställa sig i vägen för – att lösa kommunernas behov av mer pengar till välfärden.

Det är alldeles uppenbart att det finns stora behov av extraordinära insatser på väldigt många håll i landet. Men samtidigt som det behövs generella påslag på statsbidragen finns det också ett stort behov av att påminna om den andra sidan av problemet: Det är minst lika viktigt att kommunerna själva ägnar sig åt självsanering och i stort som smått minskar den verksamhetsvolym som stressar skattebetalarna, får budgeten att kantra och som i slutändan tynger ner resultaträkningen alldeles i onödan.

I veckan kom beskedet från arbetslivsförvaltningen i Borås att nettokostnaderna för försörjningsstödet minskade för tionde året i rad. 2010 låg det på 108,5 miljoner kronor årligen, 2019 var kostnaderna drygt hälften så stora. Kostnadsminskningen beror på ett långsiktigt och medvetet arbete med att i möjligaste mån se till att den som kan arbeta också ska arbeta. Relativt sett innebär det också att det är fullt rimligt att tala om att fattigdomen har minskat (även om storleken på försörjningsstödet givetvis inte är det enda sättet att mäta ekonomisk och social utsatthet).

I förlängningen är dock denna utveckling i politiskt avseende framför allt ett bra exempel på vad ett lågmält och uthålligt allvar kan innebära i arbetet för ett bättre samhälle. ”Stå och söla” och ”för lite och för sent” känns som enastående platta inlägg om de yttrades i detta sammanhang!

Annons

En sak är att det i många kommuner saknas anställda i hemtjänsten, att det är överfullt i förskolan och att lärarbristen är akut. Det är här som bristen på allvar och ansvar slår igenom som allra hårdast. Men det lilla sammanhanget speglar sig i det stora. Som när det gäller den inte obetydliga kostnaden – inte minst moralisk – som uppstår på grund av matsvinnet i skolan och förskolan.

Detta svinn går att göra något åt, men det krävs näsa med en viss sorts känslighet för det.

”Finns det stekt fisk kvar när lunchen är över så kan jag använda den till en fisksoppa nästa dag. Blir det potatis eller bulgur över kan jag göra en vegorätt på det. Jag är allergisk mot att slänga mat”, sa Daniel Kallonas, kökschef på Skapaskolan i Huddinge, till TT i veckan.

Den sortens allergiker behöver sannerligen bli fler.

Annons
Annons
Annons
Annons