Anela Murguz: Sverige är inget drömland för kvinnliga politiker
Döms kvinnor ut hårdare som politiker än män? Mycket tyder på det, åtminstone när det gäller svensk politik. Sverige var fram till i höstas det enda landet i Norden utan en kvinnlig statsminister. Men Magdalena Andersson, Sveriges första kvinnliga statsminister (S), röstades inte som bekant fram i ett ordinarie val – hon efterträdde Stefan Löfven som lämnade posten mitt i en mandatperiod.
Det har visserligen inte hindrat henne från att vinna stöd. Trots en ovanligt tuff start med hög smittspridning av covid-19, krig i närområdet, svensk Nato-ansökan och misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar har Andersson högt förtroende bland väljarna. Skeva kommentar som tidigare riktades mot kvinnliga politiker, som till exempel vad hon har på sig, vilket smink hon använder och hur hon ska ge sig in i toppolitiken som förälder, har uteblivit.
Kanske markerar det ett skifte där toleransen för högt uppsatta kvinnliga politiker är något högre. Men man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i historien för att hitta exempel på kvinnliga partiledare som aldrig fick chansen att ens prövas i ett val.
I april i år meddelade Nyamko Sabuni att hon lämnar rollen som partiledare för Liberalerna. Det slog ned som en bomb eftersom det då bara var fem månader kvar till valet. Vem skulle ta över? Skulle efterträdaren ha tid att bli varm i kläderna? Och hur skulle det gå för det krisande partiet?
Men så tog han över, den långa mitten, som Johan Pehrson kallar sig själv. Eller ”killen vid grillen” som han presenterades som strax innan han klev upp på Almedalsscenen under politikerveckan i Visby tidigare i sommar.
”Men Sabuni blev dessvärre en ”engångstrasa” i och med sin avgång.”Anela Murguz
Med sin karisma, humor och folklighet ser han ut att ha vänt trenden för partiet. För första gången på riktigt länge dansar inte L runt fyraprocentsspärren i opinionsmätningar. Få politiker har lyckats med något liknande tidigare, och som BT:s politiska redaktör Kajsa Kettil påpekat här på ledarsidan (BT 5/7) tidigare har det inte skett någon större förändring av Liberalernas politik. Pehrson och Sabuni tillhör samma falang i partiet. Ändå verkar väljarna uppskatta Pehrson mer, trots att han till och med var något av en doldis för den breda allmänheten när han blev partiledare i våras.
I boken Maktens kvinnor, skriven av statsvetaren Jenny Madestam (Albert Bonniers förlag, 2022), intervjuas ett antal kvinnliga toppolitiker, både föredettingar och nuvarande politiker. En av dem, Maria Leissner som ledde dåvarande Folkpartiet 1995-1997, säger apropå Sabuni att hon aldrig skulle yrka på hennes avgång trots deras politiska meningsskiljaktigheter (boken skrevs innan Sabunis avgång). Detta eftersom det finns en tendens att kvinnor används som ”engångstrasor”.
Men Sabuni blev dessvärre en ”engångstrasa” i och med sin avgång. Precis som Moderatledaren Anna Kinberg Batra fattade hon kontroversiella beslut som satte riktning för partiet. Det möttes av intern kritik som blev så pass omöjlig att hantera att det alternativ som återstod var avgång. Men de krattade vägen för sina manliga efterträdare som inte straffas lika hårt av väljarna trots att de driver samma linje som sina företrädare.
Tidigare C-ledaren Maud Olofsson beskriver det som en tendens. Hon menar att högt uppsatta kvinnor i politiken, näringslivet och i partier går in i ledarrollen inte sällan när organisationen har ett problem. Det blir därmed vanligt att kvinnor får komma in och ”städa upp”. Men det som händer är att kvinnorna möts av intern kritik trots att de gör sitt jobb, något som också summerar väl det läge som både Kinberg Batra och Sabuni hamnade i när de tog över som partiledare i sina respektive partier. Både M och L befann sig i formativa lägen vid deras intåg där den stora frågan var hur Sverigedemokraterna skulle hanteras.
Men som Madestam också betonar i boken har den svenska toppolitiken många kvinnliga ledare i dag. Magdalena Andersson, Ebba Busch och Nooshi Dadgostar är några av dessa färgstarka partiledare som mer än gärna tar plats och inte räds en tuff ledarstil som traditionellt sett uppfattas som manlig.
Det upprör en del och skapar rubriker, men berikar också den svenska partipolitiken. Dessutom visar både Lööf (C) och Busch (KD) att det går att vända skutan för ett krisande fyraprocentsparti, om man bara tillåts prövas i ett val.
Men på lokal nivå har det uppenbarligen inte skett en liknande förändring. I en granskning av BT (11/7) framgår att det har varit skralt med kvinnor bland toppositionerna. Fyra kommuner i Sjuhärad – Bollebygd, Tranemo, Ulricehamn och Vårgårda – har aldrig haft en kvinna som varit ordförande för kommunstyrelsen. Borås, Herrljunga och Svenljunga har bara haft en kvinnlig ordförande för kommunstyrelsen genom åren. Flest kvinnor har funnits i Marks kommun som haft totalt tre kvinnor på posten.
Det håller inte för det land som gärna ser sig som världsbäst på jämställdhet i andra sammanhang.
