Anela Murguz: Svenska ungdomar har inte vad som krävs för att bli tennisproffs

På ledarplats på Dagens Nyheter (3/7) beklagade sig ledarskribenten Arvid Åhlund över att han inför årets Wimbledon, som avslutas i helgen, tvingas heja på en norrman. Men som alltid överraskar tennis. Ledartexten skrevs innan norrmannen Casper Ruud, världsfyra på herrsidan, åkte ut tidigt i turneringen.

Svensken Mikael Ymer, rankad 59:a i världen, bjöd mycket riktigt på sensation när han besegrade världsnian och tog sig till en tredje omgång. Men där tog resan slut, vilket Ymers bedrifter till trots är anmärkningsvärt för en tennisnation som Sverige.

Sedan Robin Söderlings dagar har ingen svensk varit i närheten av den absoluta toppen. Åhlund snuddar vid möjliga förklaringar till hur det blivit så men går snabbt vidare till att deppa över läget.

Frågan är om inte svaret finns i hur det svenska samhället har utformats. Här kan vi direkt avskriva bristande intresse för sporter generellt som en möjlig förklaring. Bland framför allt medelklassfamiljer tycks det snarare vara prestige att köra ungarna till så många fritidsaktiviteter som möjligt.

Ändå kryllar det inte av svenskar i den absoluta tennistoppen på vare sig dam- eller herrsidan. Varför? Jo, kanske för att det är en krävande sport. Det som utmärker tennisen är att den är lika fysiskt påfrestande som psykiskt då den i huvudsak är individuell. Man tar alla vinster och förluster själv.

Det krävs också mycket träning – och därmed tid och resurser. Något som alla förstås inte har. Att få till de där timmarna i veckan som krävs för att bli proffs kan bli svårt att kombinera med en skolgång. Men Sverige är knappast det enda landet i världen där ungdomar förväntas klara skolan.

Vad gäller just tennisen bör man inleda en elitsatsning i ett tidigt skede om man siktar mot en internationell karriär. Tidigare än Riksidrottsförbundets stadgar om att tillåta elitinriktad verksamhet först efter att barnet fyllt 13 år.

Precis som många andra områden genomsyras även denna verksamhet av en värdegrund, där en av pelarna är delaktighet. Men den professionella idrottsvärlden utgår inte från att alla ska med. Där är det ”den som är starkast vinner-principen” som gäller.

Det är förståeligt att en sådan värld kan skrämma många ungdomar. Riskerna med tidig elitsatsning är flera. Psykisk ohälsa är en av dem, olusten som selektering av olika slag skapar är en annan. Jag har själv tydliga minnen av de känslor som framkallades hos mig när jag alltid blev sist uttagen till något av knattefotbollens lag för att jag objektivt sett var urusel på att sparka boll.

Kul var det inte, men alternativet kan inte heller vara att bygga en massa skyddskuddar runt barn och unga. Det här sker inte bara på tennisbanan, utan även i skolan och i hemmen. Överallt ska barn och unga skyddas från allt som potentiellt kan göra ont. Det är inte längre en fråga om vad man själv kan göra för att få ett bra betyg, eller bli ett idrottsproffs för den delen. Frågan är vad samhället kan göra för en själv. Och så är det fult att vinna också. Alla måste ju känna sig delaktiga!

Detta curlingssamhälle skapar sannerligen inga svenska tennisproffs. Men det är ett rätt litet pris att betala jämfört med den verkliga konsekvensen; att morgondagens vuxna inte lär sig att hantera motgångar, liksom att framgång kräver ansträngning.