Stefan Eklund: Svensk tillit under hot

Tillit är en svensk värdering. Man ska vara försiktig med uttrycket ”svenska värderingar”, så varför utnämna tillit till en sådan? Jo, det finns statistiskt underlag för det. Men det är en värdering under hot.

Resonemanget är Elisabeth Åsbrinks, författaren och journalisten som i torsdags tog emot Torgny Segerstedts Frihetspenna, det pris som Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne delar ut varje år till en ”framstående publicist som verkar i Torgny Segerstedts anda”.

Elisabeth Åsbrink utgick från tillit-begreppet i sitt pristal som hon höll i den fullsatta Torgny Segerstedtsalen på Göteborgs universitet.

Statistiken som stöder henne är en undersökning i SOM-institutets regi som Sören Holmberg och Bo Rothstein har presenterat där Sverige och Danmark är de länder där medborgarna känner störst tillit till sina medmänniskor.

I siffror: I Sverige och Danmark litar hela 80 procent av befolkningen på andra människor och på samhället. Att jämföra med länder som Frankrike och Grekland där siffran är 20 procent. Eller Slovenien och Serbien som är nere på åtta procent.

Hur kommer det här sig? Som Elisabeth Åsbrink noterar så har det inget med speciella svenska gener eller annat hokus-pokus att göra (hys ingen tillit till de som säger att svenska värderingar är medfödda…) utan beror på den svenska samhällsstrukturen och dess politik. Ytterst är det ett resultat av det svenska folkhemmets framväxt, av de demokratiska värderingar som har präglat vårt land och vår lagstiftning de senaste hundra åren.

”Utan tillit ingen demokrati”, sade Elisabeth Åsbrink, men tillade:

”Men nu är vår tillit hotad – av rädsla.”

Det är inte svårt att hålla med henne. I det allt mer segregerade svenska samhället ser vi hur parametrar som medellivslängd, ensamhet och fattigdom skiljer sig i ökande grad åt mellan olika bostadsområden i våra städer. Sådant drar isär samhället, sådant skapar rädsla, sådant hotar tilliten.

Samtidigt har vi en stark populistisk rörelse i Sverige som använder segregationen till att blåsa under rädslan – för det främmande, för det avvikande… ja, för framtiden. Nostalgin har i populisternas händer blivit ett mäktigt vapen att locka sympatisörer med.

Tittar man närmare på Rothsteins och Holmbergs undersökning ser man också att den specifika grupp med allt mindre mellanmänsklig tillit som har vuxit fram tillhör de som kan tänkas lockas av systemkritiska populistiska rörelser. Det handlar om personer utan hemvist i något politiskt parti, personer utan ideologisk förankring till höger eller vänster och personer som sympatiserar med Sverigedemokraterna.

I det sistnämnda fallet talar statistiken sitt tydliga språk: De sju traditionella riksdagspartierna ligger alla runt 70 procent när det gäller anhängare med en hög mellanmänsklig tillit. I SD:s fall handlar det om 39 procent.

Rothstein och Holmberg ”tvingas konstatera” att Sverige idag har ”en relativt stor minoritet” som inte har samma tilltro till människor som de flesta svenskar och som ”politiskt förenas av att de inte finner sig tillrätta med de etablerade ideologierna eller partierna i Sverige”.

För detta vill de båda forskarna höja ”en liten varningsflagg”.

En varningsflagg höjde också Elisabeth Åsbrink i torsdags vid sitt anförande. Om vi litar allt mindre på varandra, på institutioner och på myndigheter (och för all del även på media, utnämnda, i sann Trump-anda, till Sveriges fiender av SD-ledaren Jimmie Åkesson nyligen) vad händer med samhället då?

Det är en viktig fråga, kanske viktigare än någonsin. Och det är en fråga som vi i vår vardag, varje dag, med både våra ord och våra handlingar, ger ett svar på.