Svår balansgång med restriktioner
Spridningen av covid-19 tog fart under hösten. Inte bara i Sverige utan också i andra delar av Europa. Den lugnare perioden under sommaren gav en falsk känsla av att spridningen var på nedgång och att man kunde återgå till mer normala liv.
Den främmande situationen och osäkerheten kring hur farlig viruset är gjorde våren exceptionell. Toleransen för långtgående nedstängningar är inte densamma under den andra vågen.
Italien var ett av länderna som utsattes värst under våren. Med snabba och långtgående åtgärder kunde de få smittspridningen under kontroll. Allmänheten gav sitt stöd till nedstängningarna och lokala restriktioner. När första vågen klingade av trodde de Italienska ledarna att de kunde utropa viruset besegrat. Men de tog ut segern i förskott.
I veckan sköt italiensk kravallpolis tårgas mot demonstranter i flera Italienska städer. Det ekonomiska stödet till de som påverkas av nedstängningarna är minimalt. Spridningen av viruset fortsätter samtidigt som allmänhetens tro på politikernas förmåga redan före krisen var låg.
I centrala Paris krossade restaurangpersonal tallrikar och glas mot gatan i protest mot att de inte får arbeta tidigare i år. Frankrike kan närmast säga ha en tradition av att marschera på gatorna i protest mot landet ledning. Under pandemin har detta fortsatt med omfattande demonstrationer både för och emot ytterligare restriktioner.
Tyskland kanske inte förknippas med protester på samma sätt som sitt grannland, men de har haft ett minst lika stort missnöje. I augusti deltog 10 000 tyskar vid en av de största demonstrationerna under året i Berlin. Tidigare i veckan använde polisen vattenkanoner när tusentals demonstranter som samlats i huvudstaden.
Gruppen demonstranter i Tyskland utgörs av bland annat högerextrema, konspirationsteoretiker och vaccinmotståndare. Men demonstrationerna är mycket större än bara extrema grupper. Missnöjet delas av en allmänhet som tröttnat på masktvång och nedstängningen av restauranger och barer. Kraven göder på ojämlikheter och den ekonomiska pressen blir till slut för mycket.
Alla behöver ta ansvar över sitt eget agerande och minimera risken för spridning. Längtan efter normalitet tilltar och många har tröttnat på att vara hemma. Långtgående lagar och regler som beskärs människors liv kan behövas för att rädda liv. Men misslyckas beslutsfattare med balansgången om vad som kan tolereras kan det snabbt straffa sig.
Sveriges coronahantering har i mindre grad än andra länder lutat sig mot förbud och nedstängningar. I viss mån kommer det som följd av juridiska begränsningar. Men den försiktiga strategin har en poäng. Långsiktighet kommer uppenbart behövas även om vaccin är på väg.
