Stefan Eklund: Studenter, bilda er!
Vi behöver bildad arbetskraft, inte bara utbildad. Så provocerande skulle man kunna uttrycka sig angående det svenska utbildningsväsendet idag. På våra lärosäten är det specialisering och anställningsbarhet som gäller, en bred humanistisk bildning som självklar grund efterfrågas inte. Det är illa.
Jag ledde två seminarier på Bokmässan i fredags på det här temat. Rubrikerna var talande; ”Fri tanke, fri forskning och andra fina ord” samt ”Hejdå humaniora!” Utgångspunkten går att,grovt sagt, formulera i en fråga: Har vi högre utbildningar som skapar fria intellektuella eller handlar det bara om att producera anställningsbar arbetskraft? Samtidigt går det att nyansera den frågan på ett sätt som väcker visst hopp inför framtiden, låt mig återkomma till det.
Deltagarna i de här seminarierna var historikern Johan Östling, uppvuxen i Bollebygd och uppmärksammad för sin bok ”Humboldts universitet”, som utifrån historien om den tyska universitetstraditionen diskuterar, bland annat, mitt inledande påstående, filosofen Sharon Rider, prisad för sitt försvar av bildning och kritik av kortsiktiga krav på ”akademisk nyttighet” samt Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan, som profilerat sig som en vän av kulturens värde för den ekonomiska högre utbildningen.
Diskussionerna innehöll mycket, ämnet är komplext. Johan Östlings problematiserande av villkoren för förmedling av akademisk kunskap idag är tänkvärd; medielandskapets förändring har minskat efterfrågan från dagspressen på artiklar av forskare riktade till en bred allmänhet, akademins egna publiceringsmönster gynnar inte heller den så kallade tredje uppgiften, att förmedla akademisk kunskap till världen utanför lärosätena – istället är det viktigare för forskares karriärer att publicera sig på engelska i internationella prestigetidskrifter än att till exempel ”uppträda på Bokmässan” som Johan Östling en aning syrligt påpekade.
En annan aspekt är den situation som en svensk student ställs inför idag när hen förväntas välja utbildningar som gör att man ”blir något”. Sharon Rider menade att den retoriken, som hörs från alla håll med makt i frågan, både politiska och offentliga, är ödesdiger för det vi kallar bildning. Inte för utbildningen, alltså, men för bildningen. Varför, frågade sig Sharon Rider. Har det att göra med att det skulle kosta för mycket om professionsutbildningarna breddades och blev längre för att humaniora vävdes in? Men hopp finns, om man ska tro Lars Strannegård, rektor för den handelshögskola som man gärna förknippar med ekonomistiska termer som ”anställningsbarhet” och ”effektivitet”. Han ser sig märka en ökad efterfrågan från näringslivet på människor med förmågor som går utöver de strikt ekonomiska. Det kan, enligt Strannegård, handla om analytisk förmåga, kritiskt tänkande, empati, förståelse för olika sammanhang och retorisk förmåga – allt sådant som finns som självklara komponenter inom humaniora. Sådant man kan lära sig genom studier i litteraturvetenskap och filosofi, till exempel.
Lars Strannegård har rätt. Bildning behövs, vad man än sysslar med. Men i Sverige verkar vi ha glömt bort det. Kan detta ändras? Ja, om näringslivet börjar efterfråga bildade människor och inte bara utbildade – då kanske vi kan få en utbildningspolitik som ger termen ”anställningsbarhet” en ny och bättre innebörd. Det svenska samhället skulle må bra av det.
Fotnot: Seminarierna arrangerades av Riksbankens jubileumsfond och Svenska kyrkan. Seminariet ”Fritanke, fri forskning och andra fina ord” kan ses i sin helhet på urplay.se.
