Jesper Strömbäck: Svensk politik lider av empatibrist
Återkommande beskrivs olika grupper som ett problem eller en belastning, återkommande används en avhumaniserande retorik, och återkommande läggs politiska förslag som skulle drabba redan utsatta hårt. Ofta tycks de som gör det inte tänka på eller inte bry sig om hur det upplevs av de människor som berörs.
Ofta handlar det som invandrade i allmänhet och flyktingar i synnerhet. Andra gånger handlar det om exempelvis arbetslösa, sjukskrivna, bidragstagare, ekonomiskt utsatta eller kriminella. Gemensamt är att de ofta beskrivs och behandlas som ”dom”, en grupp utesluten från det ”vi” som debattören ser sig själv som. Gemensamt är att deras behov och drivkrafter diskuteras som om de vore annorlunda än de behov och drivkrafter ”vi andra” har. Gemensamt är att det görs massa antaganden om och att det finns en massa fördomar om hur ”dom” är.
Jesper Strömbäck
är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att empati inte handlar om någon allmän tycka synd om-mentalitet. Empati och inlevelseförmåga är en komplex process med flera dimensioner, som ytterst handlar om förmågan att leva sig in i och förstå hur en annan människa tänker, känner, och upplever en viss situation. Det omfattar förmågan att känna in vad en annan människa känner (affektiv empati), förmågan att förstå vad och hur en annan människa tänker och upplever en situation (kognitiv empati), och att möta en annan människa med medkänsla (empatisk omtanke).
Därmed är empatin nära förknippad med humanismen, som utgår från att alla människor har samma värde, att varje människa är en unik person, och att alla människor har samma rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra. Eller som det formuleras i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.
”Personligen är jag också säker på att debatten och den faktiska politiken skulle se annorlunda ut om fler politiker och debattörer strävade efter att leva sig in i andras situation.”Jesper Strömbäck
Utifrån ett humanistiskt perspektiv borde därför både politiken och den politiska debatten i mycket större utsträckning präglas av inlevelseförmåga med de som berörs av politiken och de som debatten handlar om. Personligen är jag också säker på att debatten och den faktiska politiken skulle se annorlunda ut om fler politiker och debattörer strävade efter att leva sig in i andras situation och på allvar ställde sig frågor som: Hur skulle jag vilja bli behandlad och beskriven om jag exempelvis var på flykt, arbetslös, sjukskriven, bidragstagare eller ekonomiskt utsatt? Vilken politik skulle jag vilja se förverkligad? Vad skulle kunna möjliggöra för mig att förbättra min situation? Och hur skulle jag reagera om jag eller min grupp återkommande beskrevs som ett problem eller en belastning?
Något universellt svar finns givetvis inte, men ibland är frågorna lika viktiga som svaren. Jag tror också att de allra flesta i grunden är överens om att alla vill bli bemötta med respekt, alla vill uppleva frihet och trygghet, och alla vill få förutsättningar att förbättra sin livssituation. I den meningen finns det inget vi och dom, utan bara ett vi.
Tänk om politiken kunde utgå från det och göra humanism och empati till hedersord.
Och apropå humanism: planerna på att ta tre-årige Tim från sin fosterfamilj och utvisa honom till ett land han aldrig varit i och till en mamma som bedömdes som olämplig och inte vill ha honom strider mot allt vad humanism och empati heter. Att göra detta skulle fullständigt slå sönder livet för honom och hans fosterfamilj. Det får inte ske!
