Lars Stjernkvist: Viktigast är att hjälpa dem som inte har något val
Vår modell bygger på tillit. Det är individens drömmar som styr mycket av den samhälleliga planeringen, för att uttrycka det högtidligt.
Jag tänker faktiskt inte i första hand på pandemin och den svenska strategin, utan på vårt utbildningssystem. Just nu går drygt 100 000 svenska ungdomar i spänd förväntan. De hoppas komma in på det gymnasieprogram och helst på den skola som de har valt. Många får snart att glatt besked, och det är det som gör Sverige lite speciellt.
Lars Stjernkvist
är före detta kommunpolitiker och partisekreterare för Socialdemokraterna.
För i Sverige gör nämligen kommunerna sitt yttersta för att så många som möjligt ska komma in på sitt förstahandsval. Det är naturligtvis i grunden en sympatisk tanke. All erfarenhet säger att du klarar dig bäst om du får göra det du är intresserad av. Och det är onekligen en vacker tanke att framtidens samhälle formas av unga människors intressen och drömmar.
Men det finns ett men, som det ofta gör i politiska sammanhang. Ungas val är inte alltid rationella. Kunskapen om framtidens arbetsmarknad är begränsad. Därför lyssnar många på sina föräldrars mer eller mindre goda råd. Dessutom kostar valfriheten pengar.
Jag var under drygt två år statlig utredare, och hade som uppdrag att reformera dagens gymnasie- och vuxenskola. Bakgrunden var just att elevernas val inte alltid leder till att de får ett jobb och att kostnaderna har ökat under senare år. Det svenska systemet med en långtgående valfrihet för den enskilde, kombinerat med stor frihet för huvudmän – privata och kommunala – att starta skolor och utbildningar, leder helt enkelt till ökade kostnader. Enkelt uttryckt, det är dyrt att till exempel tillgodose önskemålet om att få jobba med djur, och det blir extra dyrt om utbildningen inte leder till jobb.
”För många som slagits ut på arbetsmarknaden är dörrarna till yrkesutbildning eller omskolning i praktiken stängda. De har varken ekonomiska eller formella möjligheter att skaffa sig en ny utbildning.”
Mina förslag diskuteras just nu i regeringen och riksdagen. Mitt syfte är inte att plädera för dem här. Min poäng är en annan, nämligen att vi behöver en bredare diskussion om samspelet mellan individ och samhälle.
Vi har som sagt åstadkommit en modell där den enskilde har stor frihet och ett stort ansvar. Det har vi inte minst blivit påminda om under pandemin. Samtidigt förväntar vi oss att samhället ska fånga upp oss när vi gör felval eller halkar snett i livet av andra skäl.
Det sistnämnda klarar långt ifrån alltid samhället. För många som slagits ut på arbetsmarknaden är dörrarna till yrkesutbildning eller omskolning i praktiken stängda. De har varken ekonomiska eller formella möjligheter att skaffa sig en ny utbildning. Platserna som finns i dag täcker inte på längavägar det behov som finns.
Vad jag försöker säga är att friheten att välja utbildning är bra och likaså friheten att få starta skolor, men viktigast är trots allt att samhället har råd att hjälpa den som inte har något val.
