Lars Stjernkvist: Så kan Januariavtalet bli något bestående
Den som vill få något gjort måste vara beredd att ge efter för andra.
Det är emellertid något konstigt med Januariavtalet.
Det är som bekant en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna och gäller delar av politiken, framför allt budgetpolitiken. Så långt är det logiskt. Det märkliga är att ingen så här långt verkar stå för hela uppgörelsen.
Lars Stjernkvist
är avgående kommunstyrelseordförande i Norrköping och tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna.
Kompromissandet bygger på att alla inblandade är beredda att ge och ta. Därför blir kompromissen en sammansmältning av åsikter. En sammansmältning som alla kan leva med. Januariavtalet framställs av de ansvariga som något annat. En slags spretig mosaik av åsikter. Alla partier har fått med några favoritfrågor, men ingen står för helheten. Liberalerna står för slopad värnskatt och Miljöpartiet står för högre miljöskatter. Socialdemokraterna står för ökad trygghet och mer pengar till välfärden, och Centerpartiet står för sänkta skatter för företag och försämrad anställningstrygghet.
”Januaripartierna kan stoppa maktspelet. Det förutsätter att partierna är beredda att vårda avtalet på riktigt, resonera och reagera när så krävs.”
Missförstå mig inte. Jag menar inte att partier som kompromissar måste byta politik. Självklart ska partier driva sina åsikter och förklara vad de vill bortom kompromisserna. Men har man tagit varandra i hand och enats om en uppgörelse, då måste den rimligen ses som det bästa möjliga under rådande omständigheter. Och då måste alla vara beredda att försvara allt i uppgörelsen.
Jag försöker inte hävda att det är dags riva sönder Januariavtalet. Det finns en del svårsmälta ingredienser, men jag är fortfarande beredd att svälja helheten. Men ett avtal måste vårdas, och i det ligger att det kan behövas justeringar i takt med att verkligheten förändras.
Förändringen av anställningstryggheten var svårsmält redan när uppgörelsen träffades i början av 2019. Nu har vi en pandemi och en global nedgång i ekonomin och i det läget blir det ännu vanskligare att göra det lättare för arbetsgivare att bestämma vilka de vill bli av med.
Jag har svårt för Vänsterpartiets maktspel. Det är fjärran från all sans och balans när oppositionspartier är beredda att kasta in landet i en parlamentarisk kris i ett läge när vi redan har tillräckligt med kriser. Det blir ännu mer absurt när Vänsterpartiet tror att det går att skydda anställningstryggheten med hjälp av SD och M.
Januaripartierna kan stoppa maktspelet. Det förutsätter att partierna är beredda att vårda avtalet på riktigt, resonera och reagera när så krävs. Partiledardebatten i söndags gav ett visst hopp. Lööf och Löfven försvarade helheten på ett tydligare sätt än tidigare.
Om det fortsätter så, ja, då kan Januariavtalet bli något annat än en mycket kort parentes i en svensk politisk historia präglad av kompromisser och samarbeten.
