Lars Stjernkvist: Risken finns att alla målar in sig i olika hörn
Det innebär att någon eller några måste ångra sina uttalanden, annars blir det ingen regering.
Liberalernas och Nyamko Sabunis inställning är numera världsberömd. De kan tänka sig att prata med Sverigedemokraterna, men bara i begränsad omfattning. Det kan inte bli tal om några budgetförhandlingar. SD kan tänka sig att stödja en borgerlig regering, men kräver inflytande, bland annat förhandlingar om budgeten.
Lars Stjernkvist
är före detta kommunpolitiker och partisekreterare för Socialdemokraterna.
För att Ulf Kristersson (M) ska kunna bilda regering behöver han med all sannolikhet stöd från både L och SD. Stefan Löfven är i behov av nya vänner när L lämnar januarisamarbetet. Det ligger förstås nära till hands att vända sig till Vänsterpartiet, men då vill som bekant Centerpartiet inte längre vara med. Annie Lööf har antytt att hon gärna bildar regering, men utesluter både V och SD som partners. Därmed är det i praktiken nödvändigt att två av de tre största partierna är beredda att släppa fram henne, och det är väl ungefär lika sannolikt som att Sverige vinner EM i fotboll.
Alltså; om jag lägger ihop alla uttalanden som gjorts i regeringsfrågan så är det i praktiken omöjligt för samtliga partiledare att bilda en ny regering.
Jo, jag är förstås medveten om att allt kan hända, och framför allt att vi kan få ett helt annat valresultat nästa gång. Om S, MP och C tillsammans får över 50 procent, då går det att bilda en regering utan att någon behöver ångra sina tidigare uttalanden. Samma gäller förstås om M, KD och SD samlar mer än hälften av väljarna. Men det kräver också något av en skräll i valet.
”Därmed är det i praktiken nödvändigt att två av de tre största partierna är beredda att släppa fram henne, och det är väl ungefär lika sannolikt som att Sverige vinner EM i fotboll.”Lars Stjernkvist
Skrällar kan aldrig uteslutas, men det blir absurt om det krävs en opinionsmässig jordbävning för att det ska bli möjligt att bilda en regering. Ansvarsfulla partier och partiledare måste rimligen utgå från dagens verklighet. Därför utgör debatten i regeringsfrågan något av ett kollektivt självskadebeteende. Alla partier bidrar mer eller mindre till att vi får en svekdebatt efter valet. Om alla håller vad de lovar blir det sannolikt matematiskt omöjligt att bilda en regering.
Mot den här bakgrunden är det inte särskilt konstigt att många tar för givet att regeringsfrågan kommer att dominera nästa års valrörelse. Utrymmet för spekulationer är oändligt. Frågan är självklart viktig, men det är inte bra om den överskuggar allt annat.
Går det att bryta mönstret? Går det att undvika en debatt som gör att partierna målar in sig i hörnen? Enklaste sättet är förstås att fortsätta prata om vilka man gärna ser som samarbetspartners, men utan att samtidigt göra upp listor med omöjliga partners.
Det är i dag enklare att förutse valresultat än att förutse vad som händer efter valet. Det leder mig till slutsatsen att det är klokt att ha en mental beredskap för både tänkbara och i dag otänkbara lösningar.
