Lars Stjernkvist: Polarisering skapar utrymme i mitten

Tänk tanken att förre partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt bestämmer sig för att lämna Moderaterna och bildar ett nytt och mer mittenorienterat parti. Det är osannolikt, men inte mer osannolikt än att det är något liknande som händer i vårt grannland Danmark.

Lars Lökke Rasmussen var tidigare ordförande i det största borgerliga partiet Venstre och under två perioder statsminister. För några veckor sedan meddelade han att han lämnar Venstre, och därmed startade spekulationerna om ett nytt parti. Hans motivering var framför allt att Venstre idag bidrar till polariseringen i dansk politik och att det behövs mer av kompromisser och brobyggande i dansk politik.

Hm, att lansera ett nytt mittenparti verkar vid första anblicken vara ungefär lika smart som att sälja sand i Sahara. Som bekant präglas inte bara dansk och svensk politik av polariseringen, utan runt om i världen premierar väljarna radikalitet och tydlighet. Därför är det inte särskilt konstigt att det inom de svenska Liberalerna pågår en intensiv debatt om att partiet borde ta tydlig ställning för en moderatledd regering. Polariseringens centrifugalkraft gör att alla partier pressas utåt, mot kanterna.

Samtidigt finns det, tycker jag, en del argument som talar för att idén inte är helt huvudlös. Polariseringen har säkert många orsaker, men missnöje och sociala orättvisor spelar säkert en avgörande roll. Problemet med polariseringen är att den ofta gör det svårare att forma lösningar. Om ingen får en egen majoritet krävs en förmåga att kompromissa, att hitta samlande lösningar.

Och så den enligt mig allvarligaste nackdelen; polariseringen ger extrema krafter och ytterkantspartier ett orimligt stort inflytande. Jag säger bara USA, så tror jag alla förstår vad jag menar. Trump har bevisligen många hängivna anhängare, men hade aldrig blivit vald utan sansade väljares stöd. När det bara finns två sidor, svart eller vitt, blått eller rött, då försvinner nyanserna. Idag lär det finnas många republikanska väljare som längtar efter något mittemellan, mellan Trump och Demokraterna.

I Sverige och i Danmark har vi ett annat politiskt system och här finns ett större utrymme för nyanser, för fler partier. Samtidigt bidrar blockpolitiken till en uppdelning i två läger, till samma typ av polarisering.

Därför är Liberalernas grubblerier begripliga, men jag är inte säker på att väljarna längtar efter fler nyanser av blått. Det är möjligt att jag önsketänker, men polariseringen nådde kanske ett slags crescendo i förra veckan i Washington.

Det finns kanske ett ökat intresse för mittenpolitik, som jag gärna ser att Liberalerna och andra konkurrerar om. Egentligen har vi tillräckligt många partier för att täcka in hela den politiska färgskalan, men vem vet, om alla befintliga partier dras med av polariseringens centrifugalkraft, då skapas ett utrymme för att nytt parti.