Lars Stjernkvist: Jag är skeptisk till nya AF
Förnyelsen av regeringen var en typisk Löfvenare. En mycket måttlig förändring av laguppställningen, endast tre justeringar. Två etablerade personer får nya roller, Ann Linde och Eva Nordmark, och den försiktiga omröringen kryddas med en rejäl överraskning, Ann Hallberg. TCO-basen Eva Nordmark blir ny arbetsmarknadsminister och jag har svårt tänka mig någon lämpligare på posten.
Utan tvekan, hon får ett oerhört svårt uppdrag eftersom omläggningen av arbetsmarknadspolitiken präglas av allt annat än försiktighet. Med några korta rader i januariavtalet som grund har hela politiken lagts om. Eller rättare uttryckt, en verksamhet slås sönder utan att någon vet hur det ska fungera i framtiden.
Det är svensk statskonst när den är som sämst.
Låt mig fört slå fast; jag är inte emot förändringar av arbetsmarknadspolitiken eller Arbetsförmedlingen. Dagens politik, med en statlig myndighet som drivmotor, formades under andra världskriget. Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, föddes 1948. Sedan dess har arbetsmarknaden förändrats i grunden. Kraven på formell utbildning har ökat och jobben förmedlas genom sociala nätverk snarare än genom en statlig myndighet.
Inte minst kravet på utbildning kräver grundläggande förändringar av politiken. Dagens Arbetsförmedling, eller rättare uttryckt den förmedling som fanns före januariavtalet, kostade närmare 80 miljarder kronor. Om inte människor ska slås ut från arbetsmarknaden behöver vi satsa mer på återkommande utbildning, och då behöver vi fundera på om vi kan omfördela en del av dessa miljarder.
Alltså, en förändrad arbetsmarknad kräver en förändrad arbetsmarknadspolitik. Men en gammal god svensk tradition säger att först utreder vi hur det ska fungera i framtiden, sedan genomför vi förändringarna. Annars finns en risk att enskilda kommer i kläm och att vi gör oss av med kunskap och kompetens som behövs också i framtiden.
Därför är det djupt olyckligt, för att uttrycka det milt, att Arbetsförmedlingen säger upp en tredjedel av sin personal och att insatser för arbetslösa stryps innan någon vet hur morgondagens system ska se ut.
I januariavtalet sägs att framtidens förmedling ska bygga på ett valfrihetssystem med privata utförare. Arbetsförmedlingen ska finnas kvar men ha en starkt begränsad roll som kontrollant. Jag är skeptisk eftersom det allt för mycket påminner om det missbruk med statliga medel som alliansregeringens privatiseringar ledde till.
Men framför allt, jag tycker det är viktigt göra saker i rätt ordning. Januariavtalets punkt om arbetsmarknadspolitiken är inte ens en servettskiss. Därför måste Eva Nordmark göra vad hon kan för att på kort tid forma framtidens politik och organisation.
Kort sagt, Eva Nordmark har fått det svåra uppdraget att reparera de skador som sämsta tänkbara statskonst har orsakat.
