Lars Stjernkvist: Stjernkvist efter #metoo: rädslans retorik förståelig – och riskabel
Och ju längre bakåt i tiden jag går, desto osäkrare blir jag. Metoo-rörelen sveper som en flodvåg över världen. Med en sällan skådad kraft blottlägger den tafsande och övergrepp och där den har svept fram ser vi kvinnorna som har drabbats och äntligen har fått en slags upprättelse. Och vi ser männen, avslöjade i all sin ömklighet. Dessutom efterlämnar flodvågen som sagt en och annan som känner en slags diffus skuld.
Det är verkligen en välkommen flodvåg. Förtrycket av kvinnor lever uppenbarligen kvar och finns i alla möjliga miljöer och inte ens kvinnor med mycket makt går säkra för de kladdande fingrarna. Det finns en del som förfasas över att stort och smått blandas, att de riktigt allvarliga övergreppen drunknar i alla berättelser om obehagliga blickar och ovälkommet flirtande. De har en poäng, tycker jag, samtidigt som omfattningen visar att det inte handlar om en enskild tv-mysgubbes övertramp utan om ett strukturellt problem. Det handlar om bristen på jämställdhet, kort sagt.
Många kvinnor är rädda. Brottsförebyggande rådets trygghetsmätning visar till exempel att nästan var tredje kvinna känner oro när hon rör sig i sitt eget bostadsområde. Den ökade otryggheten gäller också oss män. Orsakerna är säkert många. Även om brottsligheten totalt sett inte har ökat så har vi under senare år haft en ökning av antalet allvarliga skjutningar. Stadsdelsnamn som Rinkeby, Rosengård och Hässleholmen leder ofrånkomligen tankarna till våld och gängkriminalitet.
Det är alltså inte särskilt konstigt att nästan alla partier och partiledare nu för tiden pratar mycket om otrygghet och kriminalitet. Alla förstår att människors oro måste tas på allvar, och först om oron bekräftas blir det möjligt vinna de oroligas förtroende. Mitt eget parti har just nu en kampanj som signalerar ordning och reda och fler poliser. Ja, under senare år har partierna tävlat om vem som kan lova flest poliser på kortast möjliga tid.
Det är en slags rädslans retorik som är lika förståelig som riskabel. För risken finns att retoriken snarare spär på oron än lugnar. Utan tvekan, kriminella gäng måste bekämpas kraftfullt. Det behövs fler poliser, inte minst smarta och välutrustade poliser som kan bekämpa de mest välorganiserade brottslingarna. Jag har inte heller något emot hårdare tag, och jag tycker definitivt att vi ska ha nolltolerans mot kränkningar. Det är emellertid bekymmersamt om retoriken får oss att tro att nästan alla är potentiella våldsverkare.
Om invandrare i generaliserande ordalag förknippas med kriminalitet och män med förtryck, då är det inte bara fel och ett uttryck för just generaliserande, utan det riskerar även bryta ner den tillit och det förtroende mellan människor som varje samhälle är beroende av.
Vad jag försöker säga är att vi ska akta oss för att skuldbelägga människor kollektivt och att vi ska akta oss för en retorik som i förlängningen leder till att vi inte ens vågar lita på oss själva.
