Lars Stjernkvist: Det ska krävas tillstånd för att göra reklam för Gud och glass

Först när jag hade varit en offentlig person i flera decennier och först efter några tusen intervjuer fick jag frågan om jag tror på Gud. Jag rodnade en aning, inte därför att frågan var svår för mig, utan därför att jag tidigt fick lära mig att religionen är en privatsak.

Det är väl gott så. Min politiska övertygelse har väldigt lite med religion att göra. Det går att vara Socialdemokrat och tro på Gud och det går bevisligen utmärkt att vara det utan att tro på någon himmelsk makt över huvud taget. Ja, det går för övrigt att vara vad som helst oberoende av religiös övertygelse, inklusive kristdemokrat. Vårt sekulariserade samhälle är sprunget ur upproret mot överhetens och därmed kyrkans världsliga makt över människor. Därför finns det ett brett stöd för tanken på att separera politik och religion.

Kyrkan och religionen ska alltså inte styra politiken, men även det omvända är viktigt. Politiker ska inte lägga sig i vad människor tror på.

Mot den här bakgrunden är det inte alls märkligt att Socialdemokraterna vill hålla isär skolan och religionen. Den samhälleliga undervisningen ska vara fri från religiös och för övrigt även partipolitisk påverkan. Så är det alltså redan i dag, och därför kan vän av ordning fråga sig varför Socialdemokraterna vill förbjuda religiösa skolor och därmed något som i praktiken inte får förekomma. Samtidigt kan förstås samma vän av ordning fråga sig hur det kan finnas skolor med religiösa förtecken i ett land där undervisningen ska vara fri från religiös påverkan.

Det är kanske inte heller särskilt märkligt att Kristdemokraternas Ebba Busch Thor ogillar böneutrop. Jag håller med om att offentliga miljöer så långt möjligt också ska vara befriade från olika slags påtryckningar. Det ska åtminstone krävas tillstånd för att göra reklam för Gud och glass och annat.

När jag lyssnar till debatterna om religiösa skolor och böneutrop dyker det upp en gammal Ola Magnell-låt i huvudet. Jag minns ett par rader;

Ingen kommer undan religionen

För att man är servil och snäll.

Visst, när Marie Bergman sjöng den så var det ”politiken” ingen kunde komma undan. Men trots att religionen är en privatsak och trots att vi inte predikar i skolor och på gator och torg utan tillstånd så lär vi inte komma undan religionen heller. Den finns och den är viktig för många, och den är inte farlig. Visst används religionen för att förtrycka, men det är människors tolkning som är farlig, inte religionen i sig.

Därför gäller det att se upp så att inte respekten för religionsfrihet förvandlas till en rädsla för allt vad religioner heter. Det finns utan tvekan religiösa fanatiker, på samma sätt som det finns politiska fanatiker. Det är emellertid knappast fanatikern som frågar efter rätten att predika öppet eller bedriva undervisning i offentligt finansierade skolor.

Vill vi bekämpa dem som på allvar hotar demokratin och den öppenhet och tolerans flertalet av oss uppskattar, då ska vi framför allt vara oroliga för vad som händer i trånga källarlokaler och slutna facebook-grupper.