Lars Stjernkvist: Dags att prata med alla
Under de senaste decennierna har frågor om vem som ska prata och samarbeta med vem legat som ett slags raster över all politisk diskussion. Det är inte så konstigt. Med fler partier och oklara parlamentariska lägen följer oanade möjligheter att ständigt utmana andra om makten. Den politiska vardagslunken vill inte infinna sig och valrörelserna tar aldrig slut.
Strävan efter makt är en självklar drivkraft för alla politiker, men den senaste veckans utveckling borde utgöra en tankeställare för alla. Allt startade som bekant med att Jonas Sjöstedt (V) och Vänsterpartiet ville stoppa det man kallar kaosprivatiseringen av Arbetsförmedlingen. I retoriken handlar det alltså om att vrida politiken åt vänster. I praktiken handlar det om att Vänsterpartiet öppnar för att fälla en S-ledd regering även om följden blir att Moderaterna och Sverigedemokraterna får ett ökat inflytande.
Så kan det förstås vara, att vänsterpartisters och sverigedemokraters åsikter råkar sammanfalla. Det som blir absurt är allt tal om att inte prata med varandra när partierna uppenbarligen är beredda att agera på ett sätt som gör att de tillsammans påverkar den politiska utvecklingen. Med tanke på vad vänsterpartister säger om samtal och samarbete med Sverigedemokraterna är agerandet minst sagt motsägelsefullt.
Och därmed är jag framme vid min slutsats; det är dags för någon vuxen i rummet att resa sig upp och deklarera att handling är viktigare än ord. Det är hög tid sätta punkt för diskussionen om vem som ska prata med vem. I dagens politiska verklighet är alla etablerade partier – och alla riksdagspartier är etablerade – beroende av varandra, oavsett om de gillar det eller inte. Därför måste partierna förhålla sig till varandra och det blir lättare om alla pratar med alla.
Dessutom visar erfarenheterna att varje gång SD eller någon annan utestängs från samtal är det den utestängde som vinner både uppmärksamheten och sympatierna.
När det sedan gäller att åstadkomma resultat, politisk handling, då måste rimligen utgångspunkten vara att i första hand söka samarbete med den eller de som ligger närmast åsiktsmässigt. I själva sakfrågan, arbetsmarknadspolitiken, delar jag i stort Vänsterpartiets uppfattning. För övrigt är det många kommunpolitiker som har likartade synpunkter. Även den hotade ministern Eva Nordmark (S) har signalerat behovet av förändringar.
Det finns alltså gott om partners om Vänsterpartiet vill vrida arbetsmarknadspolitiken i den riktning som man säger sig önska. Men det förutsätter förstås att partiet avstår från frestelsen att samverka med ett parti som man inte ens vill prata med.
