unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Sjuhäradarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Stefan Eklund: Vi längtar efter vardagens närhet

Pandemin har lärt oss hur lätt en vardag kan försvinna.
Vad gör pandemin med oss som människor? Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Vad gör pandemin med oss som människor? Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad längtar du efter?

Frågan ställdes till ett antal boråsare av BT:s reporter Jonas Börjesson häromdagen.

Att få krama mina barnbarn, svarade två, båda äldre kvinnor. Att få träffa vänner, att få resa, svarade andra.

Frågan är väl vald. Längtan har blivit en starkt närvarande känsla under pandemin. Kanske hade vi glömt bort hur det är att längta innan viruset slog till?

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Den italienska författaren Silvia Avallone skriver om den möjligheten i boken ”Corona. 19 författare om krisen” (Polaris/Dagens Nyheter), en antologi med texter, tidigare publicerade i DN, som kom i somras.

Silvia Avallones text är den som drabbar mest, skapad inifrån ett nedstängt Italien, där det inte är tillåtet att lämna sin lägenhet utom för att göra det absolut nödvändiga. En situation vi har närmat oss i Sverige den senaste veckan.

Hon skriver om hur dagens viktigaste ögonblick är när rapporten om antalet döda kommer från civilförsvaret (motsvarigheten till Tegnells presskonferens klockan 14 på SVT), hon skriver om hur viruset ”har lagt beslag på våra parker, torg, biografer, teatrar och bibliotek”, om hur plågad hon är av tanken på att ingen del av världen kommer undan viruset.

Och så skriver hon om längtan, om hur hon fram till pandemins utbrott har levt i ett samhälle som gjort ”oss helt ovana vid att längta” eftersom vi hela tiden kunde få allt omedelbart: ”Den ena prylen, relationen och destinationen efter den andra, inte en enda sak gick att avstå ifrån.”

Och vi kunde krama våra barnbarn när vi ville.

quote
Samtidigt ska man förstås inte bagatellisera den existentiella ångest vi alla mer eller mindre känner av nu. Det är fastslaget att den psykosociala hälsan har försämrats under pandemin. För många är ensamheten svår att bära.

Litteraturen har alltid viktiga saker att säga sin samtid. Det gäller även nu, i pandemins tid. Vetenskapen och politiken mäter och räknar, ger rekommendationer och utfärdar förbud. Men de existentiella frågorna ställs av konsten. Och de frågorna är många nu. Den kanske viktigaste: Vad gör pandemin med oss som människor?

Silvia Avallones text undersöker just det. Den är delvis förtvivlad. Den instängda, sorgsna och oroliga Silvia Avallone känner inte igen sig själv. Hon beskriver sig som ”en främling som längtar och längtar, inte gör något annat än att längta.”

Men texten är också självkritisk, mot författarens priviligierade situation. Silvia Avallone har sin familj hos sig. Hon kan arbeta i sitt hem. Ingen i hennes närhet har blivit sjuk. Hon sitter där och tycker synd om sig själv samtidigt som människor förlorar sina kära, andra kämpar för sina liv i respiratorer, läkare och sjuksköterskor sliter dygnet runt, människor förlorar sina jobb. Till slut kräver hon av sig själv att inte slösa bort det tomrum som uppstått, hon ska ta vara på det. I henne väcks tacksamheten över att bara finnas till.

De här kasten mellan självömkan och självkritik är lätta att känna igen. Det är en befriande läsning.

Samtidigt ska man förstås inte bagatellisera den existentiella ångest vi alla mer eller mindre känner av nu. Det är fastslaget att den psykosociala hälsan har försämrats under pandemin. För många är ensamheten svår att bära.

Samhällets sårbarhet har också blivit uppenbar. I nämnda ”Corona. 19 författare om krisen” skriver nobelpristagaren Olga Tokarczuk: ”Framför våra ögon upplöses som rök civilisationens paradigm, som har format oss under de senaste tvåhundra åren: att vi är skapelsens herrar, att vi kan göra allt och att världen tillhör oss.”

Nu har vi förstått att det inte är så. Pandemin har givit oss en insikt som för all del klimatkrisen borde ha gjort för länge sedan. Men pandemin slår hårdare mot det individuella, den kringränner oss på ett sätt som känns i hela kroppen. Och då börjar vi drömma om allt som tidigare varit oss givet och självklart, som att krama sina barnbarn.

Kanske finns det en lärdom här, i hur snabbt en vardag kan bli något ouppnåeligt, något som vi bara kan längta efter.