GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stefan Eklund: Tröst i en tid av konflikter

När världen är ur led kan poesin trösta oss.
Stefan EklundSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 6 februari 2021
Stefan Eklund
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Två amerikanska medborgare står och skriker i munnen på varandra, i Washington, samtidigt som Joe Biden svärs in som president.
Två amerikanska medborgare står och skriker i munnen på varandra, i Washington, samtidigt som Joe Biden svärs in som president.Foto: WIXTRÖM PETER/Aftonbladet

Det står illa till i världen. Vi behöver tröst och något att hoppas på. Vi behöver Werner Aspenströms poesi.

Jag har använt honom tidigare på ledarsidan, jag vet, jag vet...

Men häromdagen läste jag hans dikt, en av hans mer kända, ”Bondestudentens sista brev” från samlingen ”Om dagen om natten”. Den gavs ut 1961, samma år som jag föddes, men talar rätt in i vår egen tid, klarsynt, pessimistisk, men också med ett hopp och en avslutande befriande humor som inte saknar en underton av maning till eget ansvar.

Trösten finns i att allt som händer nu, också har hänt förr.

Werner Aspenström.
Werner Aspenström.Foto: Leif R Jansson

Werner Aspenström (1918-1997) tillhörde 40-talisterna inom svensk poesi. Svartsynta och desillusionerade efter andra världskrigets brutalitet skrev de – förutom Aspenström fanns poeter som Erik Lindegren och Karl Vennberg där – modernistisk poesi, inte sällan med en politisk klang. De intog vad som kallades ”den tredje ståndpunkten”, det vill säga de vägrade välja sida i det kalla krig mellan öst och väst som startade efter världskrigets slut.

Berlinmuren byggdes detta år, 1961. Hotet om ett nytt krig, den här gången med atombomber som vapen, var verkligt, de politiska motsättningarna, kommunism mot kapitalism, växte sig allt starkare. ”Varken till Kreml eller Washington tänker jag fara”, som Aspenström skrev i en annan dikt, ”Kolonner”, i nämnda samling.

I denna oro, i denna tid av hård polarisering, iklädde sig Werner Aspenström rollen som en vilsen ”bondestudent” som skriver hem (han var själv en torparpojk från Torrbo i sydvästra Dalarna). Inledningsraderna är med rätta berömda; ”Motsägelser, ett tyglat tumult, bättre fann jag inte världen”.

Sedan följer en förtvivlad beskrivning av en värld utan värme och nåd; inte ens rikemansbarnen är avundsvärda eftersom pengar inte botar andnöd, bondestudentens lärare motsäger varandra, sparvarna i Assisi, hos ”Guds fattige spelman” (det vill säga den helige Franciscus) borde flyga österut till Bengalen, ”där svår hungersnöd råder”.

”Är vi inte här någonstans idag? Orättvisorna växer i världen, senast synliggjort i fördelningen av covid 19-vaccin mellan rika och fattiga länder, den politiska polariseringen är mer kompromisslös än någonsin, rasismen har fått nytt liv, hungersnöd råder. Att många finner Gud tyst är inte så konstigt.”

Det politiska läget är återgivet med avsky: ”Den övermätte predikar måttfullhet för den utmärglade” och ”Vit man torterar svart man”.

Och så anklagelsen mot en tyst Gud, diktens starkaste rader:

Gud mal de olyckliga mellan tänderna

som kiselstenar

övande sig i tystnadens vältalighet.

Är vi inte här någonstans idag? Orättvisorna växer i världen, senast synliggjort i fördelningen av covid 19-vaccin mellan rika och fattiga länder, den politiska polariseringen är mer kompromisslös än någonsin, rasismen har fått nytt liv, hungersnöd råder. Att många finner Gud tyst är inte så konstigt.

Men så slår dikten om i ett hopp, möjligen naivt, men lätt att dela. I ett annat sekel, skriver Aspenström (det vill säga nu…) ska de förskingrade samlas och ”åt alla ska skänkas lika”.

Ja, vi får väl se. Inte mycket talar för att det hoppet ska infrias inom en snar framtid. Och ska det ske så är det vi själva som ska åstadkomma det. Så kan man i alla fall läsa de avslutande raderna:

Det var en professor i Amerika,

Albert Einstein,

Honom tänkte jag rådfråga.

Då läste jag i tidningen om hans död.

Milt humoristiskt slår dessa rader fast att ingen hjälp bortom vårt eget handlande finns att få. Det är inte genom auktoriteter, inte ens goda sådana, vi kan ta oss ur den kris världen befinner sig i. Det kan bara ske genom ett gemensamt ansvarstagande. Demokrati är ett annat ord för det. Låt oss arbeta för dess bevarande.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.