GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stefan Eklund: Polarisering är inget att vara rädd för

Ny forskning visar att svensk politik alltid har varit polariserad – och bör så vara.
Stefan EklundSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 1 maj 2021
Stefan Eklund
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
”Är i själva verket inte polarisering ett grundläggande villkor för en fungerande demokrati?” Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund. Bilden visar Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven vid en partiledardebatt i riksdagen.
”Är i själva verket inte polarisering ett grundläggande villkor för en fungerande demokrati?” Det undrar BT:s chefredaktör Stefan Eklund. Bilden visar Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven vid en partiledardebatt i riksdagen.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Polarisering har blivit ett begrepp som används ofta och gärna för att beskriva ett hårdnande debattklimat i svensk politik. Ordet har fått en negativ klang, som beteckning för oresonlighet och en oförmåga hos meningsmotståndare att mötas i konstruktiva samtal.

Men är det en rimlig tolkning? Är i själva verket inte polarisering ett grundläggande villkor för en fungerande demokrati?

Tanken väcks efter att ha tagit del av rapporten ”Polarisering i Sverige”, författad av forskarna Henrik Oscarsson, Torbjörn Bergman, Annika Bergström och Johan Hellström. Rapporten är utgiven av SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

Forskarna menar att polariseringsbegreppets ”ökade popularitet har inneburit minskad språklig precision i dess användning.” Att det råder en polarisering mellan partier i ett demokratiskt system är inget konstigt. Så har det nästan alltid varit i Sverige i modern tid och så ska det också vara. Åsikter behöver brytas mot varandra. Görs inte det befinner vi oss förmodligen i ett annat, icke önskvärt, statsskick.

Däremot finns det en stark vilja hos populistiska aktörer att framställa hela samhällssystem som polariserade, att skapa ett ”vi” och ett ”dom”. Det är när dessa ambitioner slår igenom som polariseringen kan hota demokratiska system och till exempel leda till att människor stormar parlamentariska byggnader eller bränner ner flyktingförläggningar.

”Det är när dessa ambitioner slår igenom som polariseringen kan hota demokratiska system och till exempel leda till att människor stormar parlamentariska byggnader eller bränner ner flyktingförläggningar.”

Rapporten, som bygger på omfångsrika mätningar över lång tid, pekar på att när det gäller ideologisk polarisering så är den svenska situationen stabil och har så varit under många år. Det gäller partierna och deras inbördes förhållanden, det gäller medborgarnas åsikter och det gäller medierna, ja, där har snarare polariseringen minskat (det ska tilläggas att rapporten talar om nyhetsjournalistiken, inte svenska ledarsidor…).

Den här tolkningen utgår från den klassiska höger-vänster-skalan i svensk politik. Men, påpekar forskarna, den har tappat i betydelse jämfört med den kulturella värderingsdimension som har vuxit fram de senaste åren som den starkaste skiljelinjen mellan de riksdagspartier vi har. Det gäller frågor kring mångkultur, identitet, globalisering och migration.

Kort sagt: Sverigedemokraterna har, sedan inträdet i riksdagen 2010, lyckats föra sina hjärtefrågor högst upp på den politiska agendan vilket kan, som rapporten pekar på, förklara ”några högst påtagliga politiska förändringar: Sverigedemokraternas valframgångar, slutet för allianspartiernas samarbete och svårigheterna att bilda regeringar”.

Det här har till viss del inneburit en ökad polarisering, eller rättare sagt en ökad affektiv polarisering, det vill säga en polarisering som handlar om tonläge och känslor. Och förmodligen är det så att när vi svänger oss med polariseringsbegreppet i negativ mening så är det just den affektiva varianten vi menar. Forskarna visar dock att den typen av polarisering inte är ny i svensk politik. Perioden före 1970 innehöll ”liknande eller kanske till och med högre nivåer av affektiv polarisering”.

Ingen anledning till oro, således? Nej, egentligen inte om vi ska tro forskningen. Att jämföra den svenska och amerikanska polariseringen, som görs då och då i debatten, är till exempel inte relevant. Det skiljer ljusår däremellan. Men rapportförfattarna menar ändå avslutningsvis att risken inte är obefintlig för en svensk utveckling där en ökad polarisering skapar oro i samhället.

För att förhindra det har politiker och andra debattörer ett stort ansvar för hur de använder sin retorik. Slutorden i rapporten handlar om det, att ”elitaktörer” inte bör ”torgföra onyanserade narrativ, demonisera meningsmotståndare och deras anhängare och visa bristande respekt för demokratiska processer.” Frestelsen för att göra just det finns där, inte minst tack vare att vi lever i en digitaliserad informationsmiljö med möjlighet till stort och snabbt genomslag.

Men det är som alltid: Misstro de enkla budskapen och höga rösterna. Då överlever nog den svenska demokratin ett tag till.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.