Annons

Stefan Eklund: Stefan Eklund: När Sverige blev som förr

Men när pandemin är över kommer polariseringen tillbaka.
Stefan EklundSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 24 maj 2020
Stefan Eklund
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Statsminister Stefan Löfven (S) håller ett tal till nationen i SVT med anledning av coronapandemin. Polariseringen i Sverige har tagit en paus, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund: ”Nu hjälps vi åt istället. Skyttegravskriget är tillfälligt avblåst. Nationen står enad.”
Statsminister Stefan Löfven (S) håller ett tal till nationen i SVT med anledning av coronapandemin. Polariseringen i Sverige har tagit en paus, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund: ”Nu hjälps vi åt istället. Skyttegravskriget är tillfälligt avblåst. Nationen står enad.”Foto: Jessica Gow/TT

För en dryg månad sedan direktsände SVT programmet ”En kväll tillsammans”. Kända artister framförde egna låtar och hyllade den vårdpersonal och de ”vardagshjältar” som sliter hårt under coronakrisen. Samtidigt samlade man in pengar till Radiohjälpen. Det var en kväll som präglades av hjälpsamhet och generositet. Vid ett tillfälle sade programledaren Mark Levengood: ”Det här är nästan som Sverige var förr”.

Jag har inte kunnat släppa den repliken. Den rymmer en sanning som man inte behöver vara en nostalgiker för att uppskatta. ”Förr” – innan polariseringen slog klorna i våra samtal och i vår politik. Den polariseringen har corona tystat. Jag tror att det var det Mark Levengood syftade på. Nu hjälps vi åt istället. Skyttegravskriget är tillfälligt avblåst. Nationen står enad. Men det finns oroande tecken på att det är på väg att tas upp igen. Låt mig återkomma till det.

Annons

Ett tecken på att corona öppnade för ett nytt samhällsklimat är tystnaden kring och från Sverigedemokraterna. Partiet vars framgång bygger på den ökande polariseringen i samhället har ett budskap som fungerar sämre när det gemensamma ansvaret uppvärderas.

Plötsligt är partiet som var nästan lika stort som Socialdemokraterna långt efter i opinionsmätningarna. Debatten om invandringen och dess konsekvenser har i stort sett tystnat. Det finns viktigare saker att tänka på nu. Det har missgynnat SD.

Så ”godhetsknarkarna” och ”flumliberalerna” har tagit över scenen. Mark Levengood var nöjd med det och kände igen ett Sverige från ”förr”. Andra anlägger moteld. Och de kan vara på väg att lyckas. Polariseringens röda kinder och höga tonfall ses och hörs allt oftare igen. Det började med kritiken mot statsepidemiologen Anders Tegnell och Folkhälsomyndighetens corona-strategi, från ett antal forskare. En kritik som givetvis ska få framföras. Ingen vet om Sveriges strategi är den rätta. Men reaktionerna blev starka, från båda håll. De som försvarade Tegnell var högljudda och aggressiva, de som kritiserade och fick mothugg hamnade snabbt i den klassiska ”det-får-man-väl-inte-säga-i-det-här-jävla-landet”-diket, som Johan Wennströms med sin för all del mer eleganta version i SvD: ”Poängen är att alla vi som på något vis deltar i det offentliga samtalet lever i åsiktskorridoren och att den i Sverige är ytterst snäv. Det krävs bara ett litet felsteg för att vi ska riskera att bildligen konfronteras med en kärnvapenstridsspets.”

Men det där är en gammal sanning, om den ens någon gång varit sann. I Sverige får alla säga allt, när som helst och var som helst (nästan, det finns trots allt en pressetik). Men polariseringsivern sänker all sakdebatt till en nivå där förment dolda agendor sägs vara de egentliga drivkrafterna.

Den andra frågan som har gläntat på dörren för en återkommande polarisering är den om gymnasielagen och de ensamkommande barnen. När corona slog till blev deras situation omöjlig, kravet att de drygt 7 000 ensamkommande (de är inte fler) skulle skaffa sig en tillsvidareanställning inom loppet av sex månader för att få stanna i Sverige i en tid när stora delar av den svenska arbetsmarknaden är i kris är orealistiskt. En amnesti, något som BT:s ledarsida argumenterat för, synes vara det enda mänskliga. Men även här blev tonen snabbt hård. Kanske debattörer såg chansen att veva igång den insomnade invandringsdebatten igen, den som alltid spär på polariseringen och i förlängningen gynnar partier med en främlingsfientlig agenda. ”Inga fler gräddfiler för ensamkommande”, som två sverigedemokratiska riksdagsledamöter skrev i en debattartikel i Aftonbladet.

Den pandemi som härjar världen är tragisk och svårhanterlig. Många människor har drabbats. Många sörjer sina döda anhöriga. Mitt i allt detta kan man ändå imponeras av den kraft och vilja att hjälpa till som har väckts. Som Sverige var förr, sade Mark Levengood. Ett generöst land. Dessvärre finns det inget som tyder på att den generositeten kommer att överleva efter att pandemin har lämnat oss. De polariserande krafterna har redan fått upp ångan igen.

Annons
Annons
Annons
Annons