GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stefan Eklund: När svenska medier teg

En ny rapport visar att svenska mediers undfallenhet var påfallande under pandemins inledning. Hur påverkade det Sveriges strategi?
Stefan EklundSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 7 mars 2021 • Uppdaterad 7 mars 2021
Stefan Eklund
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Var svenska medier för lojala mot makten i pandemins inledande skede? Bilden från en presskonferens i mars 2020: Statsepidemiolog Anders Tegnell, Johanna Sandwall socialstyrelsen och Morgan Olofsson MSB.
Var svenska medier för lojala mot makten i pandemins inledande skede? Bilden från en presskonferens i mars 2020: Statsepidemiolog Anders Tegnell, Johanna Sandwall socialstyrelsen och Morgan Olofsson MSB.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Den svenska strategin för att bekämpa pandemin är numera ifrågasatt även i Sverige. Länge var det inte så. Har en alltför hovsam svensk press under pandemins inledning bidragit till att den svenska strategin har misslyckats? En ny rapport från Göteborgs universitet ställer frågan och håller det inte för uteslutet att svaret kan vara ja.

Kravet på medierna att bidra till nationell samling i en krissituation kan ha givit effekten att de kritiska perspektiv och de jämförelser med andra nordiska länders corona-hantering som hade behövts för att påverka den svenska strategin uteblev i den tidiga rapporteringen.

Undersökningen är gjord av forskarna Marina Ghersetti och Tomas Odén vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet (JMG). Den är beställd och betalad av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och bygger på en brett upplagd panelundersökning på hur förra vårens corona-rapportering i Dagens Nyheter, Aftonbladet och SVT:s Rapport genomfördes och uppfattades.

Den visar, föga överraskande, att rapporteringen varit intensiv, och att allmänheten var nöjd med den information de fick av medierna (även BT fick i en undersökning, som jag tidigare berättat, ett mycket gott betyg för sin coronajournalistik). Men vad vi kanske glömmer idag, rapportförfattarna pekar på det, är att det inledningsvis i stort sett inte fanns en allmän kritisk debatt, frånsett några enskilda röster, om den svenska strategin. Alla trodde på Tegnell. Idag är det annorlunda.

Ghersetti och Odén skriver: ”Med ett åtminstone preliminärt facit i hand kan man ställa sig frågan om inte nyhetsmedierna under våren 2020 i alltför hög grad bedrev en journalistik för nationell samling i en svår situation, och därvid i alltför hög grad slöt upp bakom myndigheter och politiker i beslutande ställning.”

”Visst fanns det en märklig tystnad våren 2020 kring den enorma skillnad i dödstal som de nordiska länderna uppvisade?”

Det här är intressant. Visst fanns det en märklig tystnad våren 2020 kring den enorma skillnad i dödstal som de nordiska länderna uppvisade? Och uppslutningen kring statsepidemiologen Anders Tegnell hade klara drag av idoldyrkan. Jag minns själv en middag med ett antal redaktörer och journalister där en hetsig diskussion utbröt när Tegnell och den svenska myndighetsutövningen kring pandemin ifrågasattes. Kritiken underkändes av nästan samtliga runt bordet. Aldrig har väl svenska medier varit så lojala med makten som under coronavåren 2020. Att den tyske journalist som på Folkhälsomyndighetens presskonferenser enträget ställde kritiska frågor om den svenska strategin kallades ”den galne tysken” i journalistkretsar och på sociala medier är ett annat exempel på det.

Ghersetti och Odén pekar vidare på ett faktum som stryker under antagandet om svenska mediers lojalitet. Rapporterna från de nordiska grannländerna var i jämförelse med hårt drabbade länder som exempelvis Kina och Italien väldigt få. I det åsiktsmaterial – krönikor och ledare – som har mätts hade 60 procent sin grund i Sverige, 13 procent i Europa utanför Norden, sex procent vardera i Asien och Nordamerika och bara en (!) procent i någon av de nordiska länderna.

Var det så att svenska medier i rädsla för att ses som illojala mot makten inte ville närma sig de nordiska länderna med en analys trots rimligheten i att jämföra Sveriges strategier med just dem?

Ett annat skäl till myndighetsanpassningen kan vara att i det ekonomiskt utsatta läge som svenska privata medier befann sig i våren 2020 (betänk att detta var innan statliga miljoner i coronastöd började regna över de privata mediehusen) ledde till att man i allt högre grad, av kommersiella skäl, ville ta en samhällsbärande och informationsinriktad roll för att på så vis rättfärdiga sin existens. En sådan roll kan, i tider av kris, lätt blandas ihop med en missriktad lojalitet gentemot makten.

Nu är det annorlunda, som sagt. Att Sverige är sämst i Norden på att stänga ner och hindra smittspridning tigs inte ihjäl längre. Det är bra. Men för sent.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.