Stefan Eklund: Stefan Eklund: I Sverige litar vi på att någon tar emot oss när vi faller

Men det finns krafter som framhärdar att krisen är här och kollapsen nära.

Varför?

Ett av svaren kan vara att i ett välfungerande samhälle behöver politiska aktörer med maktambitioner uppfinna svagheter för att framgångar ska nås. Tanken slog mig när jag läste statsvetaren Katarina Barrlings text i tidskriften Axess med rubriken ”Tappa inte tron”. Den handlar inte bara om Sverige utan om hela den västerländska civilisationen som, enligt Barrling, är hotad inifrån. Hon använder den engelske konsthistorikern Kenneth Clarks resonemang om hur farligt det är när en civilisation tappar tron på sig själv; ”då hotas också civilisationen själv”.

Risken uppstår, skriver Katarina Barrling, när man i frånvaro av verkliga svagheter angriper ”sådant som fungerar hyggligt”.

Jag tycker att vi har hamnat där i Sverige. Den ihärdiga debatten om invandringens baksidor som numera förs av i stort sett samtliga svenska riksdagspartier är ett exempel. Men det finns andra fakta som nyanserar bilden av invandringen som det största hotet mot den svenska välfärden. Jesper Strömbäck, professor i journalistik och kommunikation vid Göteborgs universitet, menar tvärtom att invandringen stärker Sverige ekonomiskt och har vid upprepade tillfällen lagt fram övertygande fakta i fallet.

Men trots att invandringen har minskat kraftigt de senaste åren menar vår nya statsminister att en av de viktigaste politiska frågorna nu är att minska densamma.

Det är en ovärdig retorik i ett av världens rikaste länder med en lång tradition av humanism och generositet mot människor i nöd.

Men den speglar också det faktum att den politiska retoriken kring flyktingmottagande har nått sitt syfte. I mätningar av Göteborgs universitets SOM-institut betraktar en majoritet av svenska folket invandring och integration som den viktigaste samhällsfrågan, tätt följt av lag och ordning. Den verkligt största frågan av alla, klimatkrisen, kommer långt efter. Det är lite sorgligt, och inget det politiska etablissemanget kan vara stolt över. Framtida generationer kommer inte att tacka oss.

Och paradoxalt nog – samtidigt som politik idag mest verkar gå ut på att skrämma medborgare genom att måla upp invandringen som ett stort hot mot den svenska välfärden och gängkriminaliteten som ett bevis på en samhällelig kollaps, så litar vi fortfarande på varandra. Göteborgs universitets SOM-institut mäter hur den ”mellanmänskliga tilliten” har utvecklats genom åren. Mätningen startade 1996 och fortfarande har nästan 90 procent av de tillfrågade en hög eller mellanhög tillit till sina medmänniskor. Och förtroendet för den svenska demokratin och de svenska politikerna har ökat sedan slutet på 90-talet.

Kris? Kollaps?

Nejdå. I Sverige har vi det fortfarande bra och litar på våra politiker, vare sig de förtjänar det eller inte, på varandra och på demokratin.

Problem existerar på flera fronter, jag vet det, resurser för att till exempel motverka just gängkriminalitet måste finnas. Men alla är överens om det. Det är knappast ens en politisk fråga, mer en polisiär och social.

Långt viktigare är att vi tror på vår demokrati och är trygga i att samhället solidariskt tar emot oss när vi faller. Om den politiska debatten stod på den grunden så skulle den kunna bli visionär och framtidsinriktad, snarare än dystopisk.

Det vore vi och Sverige värda.

God Jul på det!