Jag gör det inte. Det är för mycket oro i världen för att man ska kunna göra det. Klimatkrisen, demokratins alltmer osäkra ställning och i Sverige en ekonomisk kris som drabbar många människor och gör den egna framtiden osäker.

Världen har varit illa ute förr, det ska man komma ihåg. 1900-talets två världskrig slog sönder människors tillvaro och tillit till makten. Det kalla krig som följde skapade en malande oro över att någonting när som helst kan gå väldigt, väldigt fel.

Sedan murens fall, som skulle öppna för demokrati och fred, men tyvärr, så blev det inte. Snarare tvärtom. Idag styr auktoritära ledare en stor del av världens befolkning; i Ryssland, Kina och Indien. Mindre länder följer efter. USA fick en tillfällig frist när Donald Trump motvilligt försvann från makten, men attackerna på de demokratiska institutionerna fortsätter och det är med bävan jag ser fram emot nästa amerikanska presidentval.

Vi behöver hopp, med andra ord. Men var? Jag tror man får se bortom makten för att hitta det. Hoppet finns hos var och en av oss. I de vardagliga handlingar som vi gör för att världen ska bli bättre.

När vi på Borås Tidning bjuder in till den önske-BT som har blivit en kär julaftonstradition för våra läsare ser vi just detta, att de önskningar vi får ofta pekar på människors handlingar som något hoppfullt. Som i år när ni vill läsa om frälsningssoldaten Kenneth Atlanticburg som stått vid Coop i 28 år och samlat in pengar till nödställda, de hjälpsamma kvinnorna i Bollebygd, den vårdpersonal som så fint stöttar ett par där frun är dement eller Inez Engström som efter en tid på en bibelskola i Ecuador har förstått vilket privilegierat liv vi trots allt har i Sverige.

Det är historier om hopp som handlar om vad vi kan göra för andra. Och det är som sagt där någonstans det sanna hoppet börjar, i den enskilda handlingen. ”Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling”. Så skrev en ledare som borde vara ett föredöme för de makthavare vi har idag, Dag Hammarskjöld, den svenske FN-generalen som dog i september 1961, högst troligen mördad. Hans postumt utgivna bok ”Vägmärken” visar på en ledare som ständigt brottades med sig själv och Gud, men som också var förvissad om att hans uppdrag som ledare var större än honom själv. Han var den sanna, det vill säga den uppoffrande, handlingens man.

Dag Hammarskjöld skrev också om något som har vuxit till enorma proportioner i vår egen tid, drygt 60 år efter hans död, den destruktiva kraft som finns i makthavares självförhärligande: ”Stackars den som förälskar sig i sin bild, sådan den tecknas av opinionen under offentlighetens smekmånad!”

Det är svårt att se en motsvarighet till Dag Hammarskjöld bland världens ledare idag. Vi får se på oss själva istället och inse att det är med våra egna handlingar som vi kan skapa en bättre framtid. Så ser ett realistiskt hopp ut. Det handlar om dig och mig. Kanske det är en tanke som kan ge oss lite julefrid. Trots allt.