Stefan Eklund: Stefan Eklund: Ett nytt mediestöd för demokratins skull
Den svenska tidningsbranschen behöver numera statligt ekonomiskt stöd för att överleva. Det har delar av branschen haft sedan 70-talet, men det stödet har riktats mot så kallade andratidningar (i Borås fanns till exempel Västgöta-Demokraten fram till 1986, den tidningen fick presstöd, inte BT).
Men den stödformen är idag hopplöst föråldrad, dels för att tidningsägandet idag ser annorlunda ut, de andratidningar som förr ansågs behöva pengar för att vara en motröst mot en orts förstatidning ägs idag i regel av förstatidningen, dels för att stödet beräknades på innehållet i papperstidningen. Nu sker som bekant den viktigaste nyhetsförmedlingen via en tidnings digitala kanaler. Dessutom, idag, med kraftigt vikande annonsintäkter, behöver alla tidningar stöd, inte bara andratidningar.
Så när branschorganisationen Tidningsutgivarna (TU) i veckan gick ut med en artikel på DN Debatt med rubriken ”Vi tidningsutgivare vill lägga ner presstödet” handlade det inte om att avsäga sig statliga stödformer utan om att statens stöd till den fria pressen behöver ta sig nya uttryck (men rubriken var ju catchy…).
För driftstödet, det i särklass största stödet, slår orättvist idag. Det ges till de tidningar som inte uppnår 30 procents hushållstäckning, vilket bland annat har inneburit att Göteborgs-Posten får 40 miljoner kronor. Fler märkliga exempel finns. Jönköpings-Posten får 21 miljoner, Nerikes Allehanda 24 miljoner. Borås Tidning? 0 kronor. Vi har för hög hushållstäckning, strax under 40 procent. Men det är förstås inte rimligt att en tidning som ”lyckas” hålla nere hushållstäckningen under 30 procent ska belönas.
Så väck med det stödet. Det är vällovligt att branschens tyngsta utgivarorgan verkar för det. Istället föreslås två åtgärder som skulle gynna samtliga tidningar:
Inför nollmoms på tidningsabonnemang.
Reducera arbetsgivaravgiften för journalister.
Dessa förändringar skulle i kronor och ören inte kosta staten mer än nuvarande stödformer (som sammanlagt landar på dryga 900 miljoner kronor).
Nollmoms på tidningsverksamhet finns till exempel i Norge redan. Jag skulle tro att det är politiskt möjligt att genomföra även i Sverige. Att sänka arbetsgivaravgiften för journalister är förmodligen en mer svårgenomförd reform. Andra yrkesgrupper skulle med viss rätt kunna hävda att de är lika viktiga för ett samhälle som journalister och borde i så fall gynnas på samma sätt.
”Så väck med det stödet. Det är vällovligt att branschens tyngsta utgivarorgan verkar för det.”
Fast det där går väl att diskutera och nyansera och i huvudsak är förslaget väl genomtänkt och ser också till – vilket är oerhört viktigt – att några villkor från staten vad gäller innehåll aldrig kan kopplas till stöden. Olyckligt nog vidhåller staten, genom Myndigheten för press, radio och tv, sådana villkor för det så kallade Redaktionsstödet, en i pengar räknat mindre stödform.
Förslaget från TU har redan tagits emot väl. Inte bara, ska tilläggas. Representanter för de mindre tidningar som överlevt tack vare den gamla stödformen har uttryckt oro att förslaget skulle gynna de stora koncernerna, Schibsted och Bonniers. Det är inte sant. Dessa två jättar är idag de som får störst andel av nuvarande presstöd. Schibsted-ägda Svenska Dagbladet har i många år varit den tidning som fått mest statliga kronor av alla tidningar i Sverige till exempel.
Intressant att notera är att kulturminister Amanda Lind (MP) mottog förslaget positivt, men ännu mer intressant är att det troliga kommande regeringspartiet Moderaterna, genom Viktor Wärnick och Odd Eiken, dagen innan TU:s förslag offentliggjordes publicerade en insiktsfull debattartikel i Dagens Industri där man i stort sett uttryckte samma syn som TU på det gamla systemet och på vad man kan göra istället. Så politiken verkar på bred front, från vänster till höger, (fast kanske inte allra längst ut till höger…) vara med på noterna. Det lovar gott. Den tredje statsmakten ser ut att kunna fullfölja sitt viktiga demokratiska uppdrag även i framtiden.
