Andreas Johansson Heinö: ”Några taktiska misstag efter valet och så har väljarna gått vidare”

Partiernas själ, del 1: Centerpartiet

Eftervalsanalysen den gången spådde att framtiden såg ännu mörkare ut. Bönderna blev färre, landsbygden avbefolkades och skiljelinjen land-stad blev allt mindre relevant. I förlängningen fanns därmed inget existensberättigande för Centern.

Tjugo år senare går Centern sjungande in i en valrörelse som för de flesta andra framstår som en mardröm. Hur gick det till?

Tydlighet, är ett vanligt svar. Det ligger förstås något i det. Men tydlighet i politiken ska inte förväxlas med kommunikation, då riskerar man att bli tjatig. Få väljare imponeras av memes och talepunkter. Nyckeln är snarare att välja rätt strider. En bra motståndare i en relevant fråga är allt som behövs.

Centern har hittat minst två.

Det är i debatterna mellan Jonas Sjöstedt och Annie Lööf som vänster-högerskalan tänjs ut till sin fulla längd.

Och medan Socialdemokraterna och Moderaterna paralyserats av migrationsfrågorna är det Centern som håller liv i konflikten med Sverigedemokraterna om öppenhet.

Samma tvådimensionalitet som splittrar och förvirrar andra partier har blivit mobiliserande och identitetsstärkande för Centern.

Det finns likheter med storhetstiden på 1970-talet. I efterhand skuggas det mesta av Fälldin och kärnkraftsfrågan men under några gyllene år var Centern i praktiken ensamma om att ge politiska svar på människors oro över moderniseringens baksidor: miljöförstöring, centralisering. normupplösning. Parallellt fångade man skickligt upp vänstervindarna och pratade ständigt om jämlikhet. Rekordvalet 1973 gick Centern till val på att de multinationella företagen skulle “underordnas samhällets sociala målsättningar”. Det var en yvig blandning av civilisationskritik, populism och stundtals smått reaktionär politik - med eländesskildringar av livet i städerna och udden riktad mot kulturradikalismen.

Resultatet? Största parti bland småföretagare, näst störst bland arbetare, och massvis med yngre, trendkänsliga väljare.

Men sen blev det 1980-tal med ekonomiska högervindar och konkurrens från alla håll i miljöfrågan och 1990-tal då EG-frågan nästan slet sönder partiet.

Det parti som samlade ihop sig efter valförlusten 1998 var splittrat, identitetslöst och vilse i det politiska landskapet. “Icke-socialistiskt” men icke borgerligt. “Ekohumanistiskt”, vad nu det betydde men absolut inte liberalt, liberalismen var ju precis som socialismen en av industrisamhällets ideologier. Och djupt osäkert kring vilka frågor man skulle driva, och varför.

Vad som hände sen vet vi. Maud Olofsson var med och bildade Alliansen, ett nytt idéprogram definierade partiet som liberalt, Nato- och kärnkraftsmotståndet övergavs. Den ekonomiska politiken flyttades kraftigt högerut samtidigt som migrationsfrågan blev en profilfråga.

Intressepartiet blev ett idéparti. Mittenpartiet blev ett högerparti. Civilisationskritikern blev framstegsoptimist.

Inget svenskt parti har gjort en längre resa.

Väljarna, ska erkännas, har bara delvis hängt med i svängarna. Alliansåren medförde två nya valförluster. I samband med debatten om det nya idéprogrammet visade opinionsmätningarna siffror under tre procent. Även under den senaste mandatperioden har siffrorna svängt upp och ned ett par gånger.

Ändå är det förmodligen efter valet som det riskerar bli kritiskt på riktigt. Hur ska en eventuell valframgång förvaltas? Annie Lööf har bäddat för en oundviklig svekdebatt. Ska hon svika löftet att inte regera tillsammans med Socialdemokraterna? Eller löftet att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna? Eller hedra båda löftena men istället frivilligt avstå inflytande över regeringsmakten?

Borgerliga väljare är sällan trogna väljare. Centern har vunnit i trovärdighet tack vare de senaste årens tålamod. Några taktiska misstag efter valet och så har väljarna gått vidare.