Ständig storm i Grekland
I vanliga fall brukar det medföra ett visst mått av stabilitet när en regering vinner en förtroendeomröstning. Det har det inte gjort i Grekland.
För att över huvud taget vinna omröstningen var premiärminister Giorgos Papandreau tvungen att göra vaga antydningar om att han var beredd att avgå. Oppositionen lät sig inte blidkas men det fick åtminstone hans eget parti att rösta för honom och regeringen. Då är situationen allvarlig.
En samlingsregering verkar nu stå för dörren. Det är ett bra drag men det borde ha gjorts mycket tidigare. Att de övriga partierna har kunnat föra sina populistiska agendor mot stödpaketet beror mycket på att de inte ansett sig ha något att vinna på motsatsen. Det må vara ett ovärdigt beteende, men det förändrar inte faktum.
Den del av det grekiska folket som är ute och protesterar mot nedskärningar, bränner doc-kor av Papandreau och jämför Angela Merkel med Adolf Hitler hade behövt få veta att landets politiker i stort står enade när det gäller försöken att rädda Grekland. Så har inte skett.
Ny demokrati, det stora högerpartiet i oppositionen, och dess ledare Antonis Samaras vägrar dock än så länge att gå med i en samlingsregering. De vidmakthåller kraven på nyval. Det beror förhoppningsvis på att de försöker sätta press på Papandreau att avgå, men det kan bara tiden utvisa.
Ett nyval skulle kunna bringa viss enighet till den grekiska politiken. Pasok, det regerande socialistpartiet, skulle om inte raderas så åtminstone kraftigt decimeras och Ny demokrati sannolikt bli stora vinnare.
Men de har inte förtjänat det och varken Grekland eller världen behöver det makt- vakuum som skulle uppstå om nyval utlyses.
När detta skrivs verkar det som om Papandreau sjunger på sista versen. Det är svårt att se hur han ska kunna hålla sig kvar vid makten.
Han är dock värd en eloge för det sätt på vilket han har arbetat för att rädda Grekland undan det otänkbara. Av säkerhetsskäl lär dock en självvald exil vara att föredra under de kommande åren.
Ledarredaktionen
