Ställ om och gör vården friskare
I lördags kunde BT ännu en gång upprepa dem, den här gången handlar det om att kostnaderna för slutenvården ska kapas med 250 miljoner i år. Underskottet för 2019 slutade på 186 miljoner. Ännu en gång handlar det om att personalstyrkan är för stor i förhållande till budgetutrymmet. Var 30:e anställd ska bort, det handlar om cirka 130 årsanställningar. Ingen ska sägas upp, det ska gå med naturliga avgångar.
Men det finns andra jämförelser att göra som pekar på att de mest väsentliga underskottet är långt större än så.
I en insändare på BT:s debattsida i tisdags skrev signaturen ”Sjuksköterska” följande ord som knappast kan komma som en överraskning för vare sig sjukhusledning, politiker eller patienter:
”Jag är trött, sliten och slutkörd. 25 år gammal. Hur länge ska vi orka? Jag älskar mitt jobb och har inga planer på att någonsin sluta, men hur kan ni ständigt be oss att göra mer? Springa snabbare? Arbeta mer effektivt? Ser ni inte allt vi redan gör?”.
Betraktad så råder det inga större tveksamheter om att det verkligt stora underskottet består av en skuld till vårdpersonalen, och som växer för varje nytt sparpaket, varje ny effektivisering, varje framtvingad neddragning. Och det är klart att det då sticker i ögonen om det samtidigt pågår en tillväxt på andra områden, som det som ”Sjuksköterska” avslutar sitt inlägg med:
”Pengarna är slut, men ni anställer fler och fler administrativa. Hur många administrativa ska det krävas för att se att hur hotad vården är? Och vad ska alla administrativa göra när personalen på golvet lämnat?”.
Betraktade mot bakgrund av de mänskliga och yrkesmässiga konsekvenserna återfår de uttjatade orden sin relevans och blir därmed åter synliga som något mer än bara siffror i bokslutskolumnerna och beslutsunderlag.
Därmed blir också den obligatoriska följdfrågan knivskarp: Hur kan verklig, bestående förändring göras möjlig? Hur ska slutenvården upphöra med att knäcka sina egna anställda?
Det kan tyckas märkligt, men svaret har varit känt länge: Det handlar inte om resurser.
Statistiken är drygt två år gammal men den visar på det uppenbara: Sverige har 3,9 läkare per 1 000 invånare i jämförelse med 3,2 för snittet för OECD-länderna och långt fler sjuksköterskor, 11,1 mot 8,7, men träffar långt färre patienter per dag.
Svaret har satts på pränt i en uppsjö av utredningar av varierande storlek. Två sticker ut som särskilt konkreta: Effektiv vård – Slutbetänkande av En nationell samordnare för effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården (SOU 2016:2) och God och nära vård – Vård i samverkan (SOU 2019:29). Slutsatserna i dessa utredningar går igen i den intervju som BT:s reporter Hannele Parviainen gjorde med Södra Älvsborgs sjukhus ekonomichef Torben Pihl om det senaste sparkravet: Slutenvården får allt för länge ta hand om allt för många vårdfall som borde vårdas av andra, på annat ställe eller i hemmet.
Även om den omställningen numera kan framstå som självklar är den alls inte konsekvensneutral. Det krävs att befintliga resurser omfördelas för att omställningen ska få effekt. Sjukhusläkare använde bara 18 procent av sin arbetstid till direkta patientmöten. För primärvårdsläkaren var andelen större – men ändå så lite som 47 procent. Men kanske viktigast: Det råder en skriande brist på läkare i primärvården medan det är väsentligen tätare mellan de vita rockarna i slutenvården.
Att möblera om i Vårdsveriges inre kan liknas vid en kulturrevolution där mer av samlade resurserna av nödvändighet förs från den specialiserade vården på sjukhusen till den bredare och mer vardagliga i primärvården. Det är inte gjort i en handvändning och rakt inte från ett budgetår till ett annat.
Likafullt brådskar det. För signaturen ”Sköterska” är tålamodet på upphällningen.
