Som sagt: Klimatet kan inte vänta
På måndag väntar ett extrainsatt klimattoppmöte i FN-högkvarteret i New York och i december hålls COP 25, nästa stora klimatkonferens som följer i samma spår som Paris och nu senast Katowice. Måndagens samling i FN-skrapan syftar dock i första hand till att inspirera och entusiasmera i klimatarbetet.
Föga förvånande kretsar mycket av allt som sker kring svenska Greta Thunbergs initiativ, vars ”skolstrejk för klimatet” har fått sin globala uppföljning i ”Fridays for fiuture”. Det är inte fel att påstå att en hel värld lyssnar på henne – om än inte alla med öppna öron.
Nyligen fick Thunberg ta emot Amnestys finaste pris för sina insatser, något som fick klimattroll och forskningsförnekare att fullständigt tappa koncepten i sociala medier. Det faktum att en tonåring med god vilja och långtgående ambitioner ändå väcker sådan vrede och möts av en direkt hårresande hånfullhet talar entydigt till hennes fördel.
Vad det måste svida i dessa människor när hon avfärdar dem med sitt lugna ”lyssna inte på mig, lyssna på forskningen”!
Samtidigt som dessa ”motarbetare” gör vad de kan, finns det klimataktivister på andra sidan som går långt över gränsen. Att flyga med drönare i närheten av Londons storflygplats Heathrow, att stoppa kollektivtrafiken för att få uppmärksamhet eller som nu senast när tyska aktivister försökte stoppa den tyska bilmässan i Frankfurt am Main. Även om förbränningsmotorn och bilismen mycket väl kan ses som synnerligen problematisk av många fler skäl än bara klimatet, är den sortens protester som radikala aktivistgruppen ”Sand i växellådan” (BT:s översättning) ägnar sig åt kontraproduktiv i förhållande till den breda samsyn som trots allt finns i de flesta samhällen om vad som måste göras.
Men varken klimatforskningsförnekare eller överspända klimataktivister utgör de värsta motkrafterna. I bakgrunden döljer sig andra, mer medvetna och resursstarka krafter.
Inför klimatveckan intervjuade TT Martin Hultman, forskningsledaren för Chalmersprojektet ”Varför tas inte klimatvetenskapen på allvar? Studier av klimatförnekelse”. Det faktum att den politiska medvetenheten om klimatförändringarnas inverkan var betydande redan i mitten av 70-talet men att så lite hände för att motverka temperaturökningen, förklarar Hultman med att hänvisa till ”responsförnekelse” – att handla tvärt emot den kunskap som finns. Politiker och näringslivet gick här hand i hand mot bättre vetande.
Men det fanns krafter som på ett medvetet sätt underblåste förnekandet.
”En bidragande orsak var att oljebolag började finansiera tankesmedjor för att sprida klimatvetenskapliga resultat som inte har granskats inom akademin, utan bara framställts för att plantera tveksamhet kring klimatfrågan så att politiker och allmänhet inte ska agera”, säger Hultman.
Detta är vardagsmat i dag. En stor del av klimatförnekarnas verksamhet går ut på att hänvisa till ”alternativ forskning” eller till forskare som går på tvärs med den tämligen breda vetenskapliga konsensus som råder om vad som orsakar klimatförändringar och vad dessa kan komma att få för effekter. Ett ofta förekommande argument är att de som hävdar att det stundar en förestående klimatkatastrof är alarmister.
Det finns en kraft i den medvetenhet som växer fram på bred front om brådskan i att ta de steg som står till buds för att i möjligaste mån kunna nå de mål som är nödvändiga.
Låt vara att det är en slogan, men det är samtidigt ett faktum:
”Klimatet kan inte vänta”.
