Sociala bostäder är långt mer än bara tak över huvudet

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Klassisk svensk mark i London. Stockholm House vid Swedenborg Square i Whitechapel är ett bra exempel på hur ”social housing” kan fungera.
Foto: Mikael Hermansson
Klassisk svensk mark i London. Stockholm House vid Swedenborg Square i Whitechapel är ett bra exempel på hur ”social housing” kan fungera.

Är Sverige moget för en bostadspolitik som inriktar sig på att de som står längst från bostadsmarknaden ska få tak över huvudet? En ganska given fråga som dock har sitt ursprung i ett mycket större socialpolitiskt sammanhang.

Huset på bilden med den röda mattan på vädring är till det yttre allt annat än unikt. Det ligger i London, närmaste bestämt i Whitechapel och är precis så gråsmutsigt och trött som det ser ut. Men det är inte allt.

Skyskrapan har dessutom en omedelbar koppling till Sverige som få andra byggnader i den stora staden kan uppvisa. Grannskapet heter Swedenborg Square, på den här platsen låg den äldsta av den svenska Londonförsamlingens kyrkor; huset bär namnet Stockholm House.

Gott så, men den blågula kopplingen går längre än så. Stockholm House är ett vanligt förekommande exempel på en bostadspolitisk nödvändighet som kallas för ”social housing”.

Sådana bostäder står numera högt upp på den bostadspolitiska agendan även i Sverige.

Ursprungligen byggdes Stockholm House för att de kvarvarande slumområden i East End som överlevt Hitlers bombningar under andra världskriget skulle kunna saneras. De många lägre hus som trängdes sida vid sida runt om i hela East End förvandlades till ”bostadsområden på höjden”, främst på grund förändrade skatteregler för markinnehav. Lägenheterna var precis som i de svenska miljonprogramsområdena av god standard, den yttre miljön skapade en känsla av främlingskap och identitetslöshet.

Husen byggdes dock inte för att ge de som hade det sämst i samhället en anständig bostad. De grupper som ansågs prioriterade var ”bättre folk” – arbetare med yrkesutbildning, lägre tjänstemän och medelklass. De som inte räknades till dessa grupper – ”unskilled labour” – erbjöds vänligt men bestämt mindre bostäder i andra, mer nedgångna områden eller hänvisades till nybyggen som låg långt utanför staden.

Brittisk social bostadspolitik mellan 1950 och 1980 syftade främst till att ersätta gammalt med nytt. Under Thatcheråren var det en övergång till privat ägande som var viktigast. I dag handlar samhällets ansträngningar i mångt och mycket om de som av olika anledningar inte kan ta sig in på den ordinarie bostadsmarknaden. Det går så där – och här finns ännu en direkt koppling till Sverige.

Ty i skuggan av vad som ofta beskrivs som en allmän svensk bostadskris rör sig den i många avseenden mer intressanta frågan om hur de som har sämst förutsättningar att ordna egen bostad ska få tak över huvudet.

I veckan presenterade gröna tankesmedjan Fores en liten skrift med titeln ”En social bostadssektor i Sverige?” författad av Anna Granath Hansson, forskare vid KTH med bostadsbyggande och bostadsbestånd som sin specialitet. Den erbjuder en utmärkt introduktion till ”social housing”, men också en vettig problematisering av själva företeelsen.

För svensk del har ”social housing” ofta tolkats brett. Utifrån en viss uppfattning kan allmännyttan betraktas som en social aktör, men begreppet kan också snävas in till att endast omfatta sådana boenden där stat och kommun tar hela ansvaret. De gamla ”barnrikehusen” var på sin tid ett praktexempel på sociala bostäder, men också de lägenhetshotell och ungkarlsboenden som länge fanns i det flesta svenska städer ryms i sammanhanget.

I dag förs debatten inte sällan om detaljer som huruvida storlek och standard på den sociala bostaden måste anpassas till vad som är politiskt gångbart. Det får inte bli för dyrt för vare sig det offentliga eller för den som ska bo i lägenheten. Och var ska de ligga? Ska det röra sig om en eller två sociala lägenheter i varje uppgång eller blir det bättre om denna sorts bostäder upprättas i egna kvarter?

Det lite fascinerande i sammanhanget är att Stockholm House i London utgör ett bra exempel på hur det går att – bildligt talat – spränga in sociala bostäder bland såväl vanliga hyresrätter som ägarlägenheter i samma uppgång. De som bor med subventionerad hyra och sociala kontrakt bor granne med dem som friköpt sin bostad.

Bevisligen går det att blanda!

Men oavsett vilket, den i alla avseenden större moraliska frågan förblir dock den om hur stat och kommun ska leva upp till sitt bostadsförsörjningsansvar, det som trots allt är reglerat i lag.

Det har länge pågått en debatt om marknadshyror. Jag avser inte att ge mig in i den just nu. Men något som onekligen snedvrider marknaden i dag är avsaknaden av verkliga alternativ vad avser standard och pris.

Jag fick min första egna lägenhet under andra halvan av 70-talet. Ett samtal till det allmännyttiga bostadsbolaget och samma dag hade jag nyckeln i min hand. Ett rum och kök, med vedspis i köket, kakelugn i rummet, dass på gården och rinnande kallt vatten på fler ställen än det var tänkt. Det var kallt, det var slitet och det var knappast den bostaden jag ville ha särskilt länge.

Det viktigaste skälet för att vilja bo där över huvud taget var hyran: 92 kronor i månaden för 31 kvadratmeter.

Sådana möjligheter stod till buds i Göteborg, i Borås och i de flesta större städer en bit in på 80-talet. Vi var många som valde mycket lägre standard till ett väsentligen pris än det vi hade fått betala för en lägenhet i de miljonprogramsområden vi antingen var på rymmen ifrån eller aldrig ville sätta vår fot i.

Och vi hade tur. De krafter som ville sanera den slum som för oss blev en fristad hade andra ideal än att riva först och sedan bygga nytt på samma plats. Dåtidens mode var att bygga stort och systematiskt, och då var det oftast lättaste att göra det på jungfrulig mark. Det gav oss alternativ som inte var så nogräknade en väg in på marknaden.

Denna möjlighet saknas i dag. Valet står mellan dyrt eller ännu dyrare – men ändå inte nödvändigtvis värt priset.

Likafullt måste alla ha någonstans att bo.

Tillbaka på ruta ett. Vad göra?

Ytterst sett måste bostadsfrågan i allmänhet överlåtas till marknaden; om detta råder det nog inga större tvivel. Vad som krävs för att marknaden ska fungera bättre än i dag är i sammanhanget en annan fråga. Men det råder inga större tvivel om att en social bostadspolitik förutsätter att stat och kommun tar en större del av ansvaret.

Det förutsätter dock tur tydlighet med ambitionerna och att det i anslutning till dagens debatt görs svåra men medvetna val:

”Helt för den vidare diskussionen kring en social bostadssektor i Sverige är därför att definiera vilka mål som skulle uppnås och vilka målgrupper som skulle nås”, skriver Granath Hansson i sin rapport.

Rimligen skriver de flesta under på att den ”stora” sociala bostadspolitikens dagar är över. Nu handlar det istället om att möta specifika behov hos väl definierade grupper och individer. I ett sådant sammanhang är ”social housing” i Sverige både ett möjligt och välkommet tillskott.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.