Slutet på lång resa

Det blev väl inte riktigt som grundlagsfäderna hade tänkt sig. Väljarna i Frankrike och Nederländerna köpte inte de symboliska och identitetsladdade inslagen i det ursprungliga fördraget. Viljan att göra unionen till en federation har också avtagit sedan början av 2000-talet.

Och väl är det. EU:s mest grundläggande problem är att Bryssel uppfattas stå för långt ifrån medborgarna. Det har visat sig i det låga valdeltagandet till EU-parlamentet och i folkomröstningarna om Lissabonfördraget. Att då driva federationsprojektet hade knappast fört unionen närmare allmänheten eller gjort den populärare.

I debatten verkar det ofta som om unionen är förutbestämd att gå i en viss riktning, men vi får ju den union som medlemsländerna vill ha. EU lever inget eget liv. Dess utveckling följer besluten från ministerrådet, EU-parlamentet och EG-domstolen. De senaste åren har utvecklingen dock stått still i väntan på att en ny konstitution ska ersätta de fyra ursprungliga fördragen.

Lissabonfördraget innebär både större makt till EU men fråntar inte nationalstaterna möjligheten att sätta ned foten. Tanken är att via fler majoritetsbeslut bringa större effektivitet i beslutsmaskineriet. Visserligen verkar den gamla ordningen också ha fungerat väl. Studieförbundet näringsliv och samhälle fastslog nyligen att EU:s byråkrati har klarat att inlemma tolv nya medlemsstater på ett utmärkt sätt.

Men inför eventuella fortsatta utvidgningar är det ändå bra med ett nytt fördrag, inte minst för att det ger mer makt åt medborgarna. Detta tillgodoses genom att ministerrådet har som huvudregel att lyssna till det av folket direktvalda EU-parlamentet. Med hjälp av minst en miljon namnunderskrifter har medborgarna även rätt att lägga fram förslag till EU-kommissionen.

Statsvetaren Daniel Naurin, Göteborgs universitet, har visat att Bryssels lobbyister har svårare att påverka parlamentet än kommissionen. Mer inflytande för parlamentet borde alltså innebära mindre makt för lobbyisterna och mer inflytande åt de folkvalda.

Att den nya ordningen medför enklare samarbete i polisiära frågor, liksom frågor om asyl och migration, är också positivt. Den organiserade brottsligheten är gränslös, så bör också kampen mot kriminaliteten vara.

Lissabonfördraget har ofta framställts som ett försök att ytterligare ta makten från medborgarna och lägga den i Bryssel, när en av grundtankarna i själva verket är den motsatta. Någonstans måste EU ha misslyckats att kommunicera detta budskap. En slutsats man kan dra av det är att förra "PR-kommissionären" Margot Wallström inte lyckades helt med sitt uppdrag.

Med en ny kommission, nytt parlament och ett nytt fördrag på plats kan unionen äntligen få en nystart. Det skulle behövas. Utmaningarna är många.

Ledarredaktionen