Anela Murguz: Skyltbråk bakom nya spänningar på Balkanhalvön
Det har varit spänt så länge man kan minnas mellan de två länderna, främst med anledning av Kosovokriget 1998-1999 och självständighetsförklaringen 2008. Men det senaste året har spänningarna varit på en helt ny nivå. Allt bottnar i en konflikt om registreringsskyltar.
Redan förra hösten försämrades relationerna mellan Serbien och Kosovo. Men under sommaren blev läget snabbt känsligare och för att mildra spänningarna medlade EU i ett gränsavtal mellan länderna. Utfallet blev att medborgare i respektive land kunde resa fritt mellan gränserna då krav på in- och utresedokument slopades.
Men ett betydligt mer känsligt förslag – frågan om nationella registreringsskyltar i Kosovo – sköts upp. Från EU:s sida har förhoppningen varit att Kosovo och Serbien ska lösa frågan på ett pragmatiskt och konstruktivt sätt. Det visade sig vara högt ställda krav nu när tidsfristen för förslaget löpt ut.
Sveriges Radio (2/11) rapporterade exempelvis i veckan att Serbiens armé höjt beredskapen med anledning av skyltbråket. Läget är allvarligt, inte minst med tanke på dagens omvärldsläge, och beskrivs som den värsta på decennier.
Den serber som bor i Kosovo, främst i de norra delarna av landet, har behållit de serbiska bilskyltar som gällde innan Kosovo förklarade sig självständigt 2008. Om förslaget som Kosovos regering vill genomdriva blir verklighet förväntas kosovoserber byta ut sina serbiska skyltar mot kosovoalbanska. Något som uppfattas som provocerande eftersom det skulle signalera att Kosovo är en självständig stat, vilket Serbien motsätter sig.
Det gör däremot inte en rad västländer. Förutom Sverige har USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland erkänt Kosovo som självständigt. Därför är det anmärkningsvärt att just EU och USA har varit drivande i att få den kosovoalbanska regeringen att hålla på förslaget. Även om intentionen är att motverka onödiga spänningar sänder det dubbla signaler.
”Men förr eller senare behöver västvärlden, och framför allt EU, konfronteras med frågan om hur man ska hantera Serbien.”
Det sista Europa behöver just nu är ytterligare konflikter i närområdet. Västs lågaffektiva hållning är av den anledningen begriplig. Men förr eller senare behöver västvärlden, och framför allt EU, konfronteras med frågan om hur man ska hantera Serbien.
Förutom spänningarna i Kosovo, och i Bosnien-Hercegovina för att nämna ett annat aktuellt exempel, har Serbiens nära band med Ryssland av uppenbara skäl fått uppmärksamhet under året. I väst har allt fler kritiska röster höjts mot dubbelheten i att vara ett kandidatland till EU som Serbien varit sedan 2012 och samtidigt inte förmå att ta avstånd från Ryssland och Vladimir Putin.
EU behöver ställa tydligare krav – eller gå vidare. Men i stället tassar unionen som katten kring het gröt.
