Skolkarna har inte tagit mer ansvar
Förra året fick rekordmånga gymnasieelever indraget studiebidrag på grund av skolkning. Men efter drygt tio år håller trenden på att vända. Nu kan Centrala studiestödsnämnden (CSN) rapportera att de indragna studiebidragen minskat mot förra året, från 8,7% till 8%.
Under perioden april-juni fick 40% färre elever indraget studiebidrag. Det är sannolikt att distansundervisningen under coronapandemin som bidragit till att minska skolket.Mot den bakgrunden är skolket fortsatt högt, men nedgången visar onekligen på ett tydligt trendbrott.
Trendbrottet ställer en mängd nya frågor om hur vi ska förhålla oss till den framtida skolundervisningen. Sambanden är dock inte alldeles glasklara. Distansundervisning kan bidra till ökad närvaro, men i och med att tröskeln samtidigt kan bli lägre för att skolka är statistiken egentligen inget belägg för att distansundervisning är receptet för minskat skolk.
Det är värt att påminna om är att gymnasieutbildning bygger på ett delat ansvar. Skolan ska bidra med lärare, kurser och stöd, i gengäld ska eleverna själva ansvara för att tillägna sig undervisningen. Att skolka är att inte ta sitt ansvar.
Med det sagt betyder det inte att distansundervisning inte kan appliceras på elever som av legitima skäl har svårt att ta sig till klassrummet. Det finns så kallade hemmasittare som ofta har ambitionen att studera och ta sin del av ansvaret, men vars normala skolgång kan hindras av exempelvis psykisk ohälsa. I de fallen är en ökad närvaro tack vare distansundervisning värd att tas på allvar. .
Men alla undantag och alla reservationer till trots, skolk kan inte ursäktas. Då behövs det ställas högre krav, inte lägre, på att elever tar sina studier på allvar. Ingen undervisningsform i världen kan kompensera för ett bristande personligt ansvar.
