Kajsa Kettil: Skolförslaget visar varför Liberalerna behövs
Just det hände på tisdagen när Svensk väljaropinions senaste mätning kom. Den är en sammanvägning av flera opinionsmätningar, och det färska resultatet visar att Liberalerna för första gången på två år hamnar över riksdagsspärren. Med råge, dessutom. Siffran 4,6 procent ska naturligtvis inte tas som garant för att partiet blir kvar i riksdagen, men ger ändå anledning att andas ut och släppa ner axlarna åtminstone halvvägs.
Två av dessa liberala axlar såg för övrigt mycket avspända ut på sin väg mot Visbys centrum och parken Almedalen. De satt på partiledaren Johan Pehrson, som hejade glatt på en borgerlig Sjuhäradspolitiker som ledarsidan fick en pratstund med vid tillfället.
Den uppsluppna ordväxlingen dem emellan påminner om att det senaste årets frostiga stämning mellan de potentiella regeringspartierna M+KD och L sannolikt inte har påverkat alla relationer mellan partierna. Den kan också vara ett tecken på att frosten tinar och att Liberalerna är på väg in i värmen igen.
Hursomhelst är det medvind för partiet nu. Exakt vad det beror på är svårare att fastställa. Den relativt nyvalde partiledaren Johan Pehrson driver nämligen ingen sakpolitik som västligt skiljer sig från företrädaren Nyamko Sabunis. Vi snackar alltså samma politik i en ny, längre förpackning.
Att vara liberal är att vara kluven, brukar det ju heta. Och det går onekligen att vara just kluven inför denna plötsliga uppgång. Den är välkommen, rentav nödvändig om en borgerlig regering ska kunna tillträda efter valet. Men utan närmare förklaring till uppgången än en vag Pehrson-effekt är det svårt att ta den för given.
”Siffran 4,6 procent ska naturligtvis inte tas som garant för att partiet blir kvar i riksdagen, men ger ändå anledning att andas ut och släppa ner axlarna åtminstone halvvägs.”
Om opinionsläget håller i sig ser dock riksdagen ut att innehålla L även efter valet i september. Och oavsett vilken roll Liberalerna får i eller utanför en eventuell M-ledd regering betyder det att politiken blir mer liberal än utan L. Det är partiets utspel på sin halvdag i Almedalen en påminnelse om. Förslaget att satsa på 1 000 fler speciallärare innebär ingen gigantisk reform, men visar att Liberalerna har återfunnit sin kärnfråga skolan.
Satsningen skulle kosta 2,5 miljarder, en summa som de flesta kan se är motiverad för att öka resultaten, ge alla barn bättre chanser inför vuxenlivet och inte minst motverka framtida kriminalitet och utanförskap.
Men viktigt är även hur pengarna används. Det vet Isabel Smedberg-Palmqvist, skolborgarråd i Stockholms stad som deltog när Johan Pehrson presenterade förslaget. Hon har sett hur ett nytt sätt att organisera och tänka kring utbildning kan höja skolresultaten. Under tre år ökade gymnasiebehörigheten i Järvaområdet i Stockholm från 63 till 77 procent, till stor del genom fler särskilda undervisningsgrupper. Några extra pengar behövdes inte, för enligt Smedberg-Palmqvist fanns det pengar, de användes bara inte på rätt sätt.
Liberalernas linje har delvis varit otydlig under den mandatperiod som går mot sitt slut. Genom att identifiera ett problem som drabbar både starkare och svagare medborgare, och sedan hitta en lösning som inte gröper ur statens kassakista, visar det väljarna varför det behövs ett socialliberalt parti i riksdagen även fortsättningsvis.
Det var inte bara opinionsmätningen – utan även politiken – som hade bra tajming i Almedalen.