Anela Murguz: Skolan behöver inte en digital strategi, Lotta Edholm
Det är lätt att vid en första anblick glädjas åt att regeringen river upp Skolverkets nya plan för digitalisering i skolan. Detta efter att den fått kritik av bland annat IFAU som anser att den saknar vetenskapligt stöd. Men skolminister Lotta Edholm (L) vill trots det inte överge tanken på en digital strategi. Till DN (14/5) säger hon att ”det är inget alternativ att inte ha någon strategi. Då riskerar det här att bara fortsätta i gamla hjulspår.”
Men det finns ingen naturlag som säger att den svenska skolan måste ha en digital strategi. Frågan är snarare om det överhuvudtaget behövs. Men ja, riksdagen har av någon anledning bestämt att Sverige ska vara bäst på att använda digitala verktyg i skolan. Varför är högst oklart. Man kan ju exempelvis tänka sig att ett mer rimligt mål skulle vara att i stället bli världsbäst på att kunna saker.
Måste kunskap och digitala verktyg stå emot varandra, då? Tyvärr tyder mycket på att introduceringen av digitala verktyg i skolan har trängt ut mycket av den mängdträning som grundläggande färdigheter som att exempelvis läsa och skriva kräver. Nyligen uppmärksammades detta gällande handskriften. Och i veckan kom undersökningen Pirls som visar att fjärdeklassarnas läsförståelse sjunker.
På samma sätt konkurrerar mobilens innehåll mot ungdomars intresse för läsning. Undersökningar som Statens medieråd (2021) visar att bara 8 procent av alla 17-18-åringar läser dagligen för nöjes skull.
När intresset för de klassiska färdigheterna är så försvinnande litet i samhället i övrigt borde det uppmuntras mer av skolorna. Inte av princip, utan för att det är kompetenser som bygger grunden för förmågan att utveckla ny kunskap.
Vad barn och ungdomar gör på sin fritid är därför inte oviktigt. Tvärtom. Om det är något svenska ungdomar kan så är det att hantera mobiltelefoner och paddor. De introduceras tidigt till det och ägnar stor del av sin vakna tid åt att skrolla i mobilen. Det finns förstås skolor och lärare som är medvetna om detta och som därför vill förse elever med de grundläggande kunskaperna först – men de arbetar i motvind.
”Det gör det tydligt att hela digitaliseringsivern handlar om prestige och väldigt lite om att det skulle finnas en bevisad nytta av digitala medel i skolan.”
Ett uppmärksammat exempel handlar om en skola på Gotland där lärarna ville vänta med att introducera digitala verktyg för de yngre barnen. De skulle först lära sig att använda papper och penna.
Tilltaget uppskattades inte av Skolinspektionen som visserligen konstaterar att undervisningen vilar på forskning och beprövad erfarenhet, men användningen av digitala verktyg sker inte i den omfattning som myndigheten anses krävs. Skolans undervisning kritiserades därför.
När skolan bad om vetenskapliga stöd för att introducera digitala verktyg i lågstadiet kunde Skolinspektionen inte leverera det. Det gör det tydligt att hela digitaliseringsivern handlar om prestige och väldigt lite om att det skulle finnas en bevisad nytta av digitala medel i skolan, samt att utvecklingen drivs på av politiker och myndigheter snarare än rektorer och lärare.
Frågan som skolministern bör ställa sig framöver är om det är värt att offra elevers skrivning, läsning och ja, till och med handmotorik, för att svenska ungdomar ska bli världsbäst på att skrolla med tummen. Det är dags att helt skrota den digitala strategin helt och i stället stötta de skolor som vill lära eleverna att skriva och läsa på det sätt som bevisligen är bäst.
