Anela Murguz: Ska man behöva tjata för att få bra vård?
En underlivsrevolution – så beskrivs det kunskapslyft som sker inom vården vad gäller förlossningsrelaterade skador. I ett reportage i DN (10/11) får läsarna ta del av ett strukturerat utvecklingsarbete på förlossningen i Varberg. Genom ny kunskap och högre standard har man bland annat blivit bättre på att sy ihop bristningar hos kvinnor som fött barn.
Exakt hur många kvinnor som drabbas av bristningar i underlivet efter förlossning är svårt att veta. Enligt DN kan siffran pendla mellan 20 000 och 80 000 födande per år. Att det saknas statistik beror på att det bara är svåra bristningar som dokumenteras, så kallade sfinkterskador, som cirka 2 400 kvinnor drabbades av förra året.
Men mycket av den kunskapsutveckling som sker inom förlossningsvården kan nog inte enbart dateras till för fem år sedan då arbetet tog fart på allvar. Bland annat genom utbildningssatsningar uppifrån. Sannolikt har även debatten om förlossningsvården spelat in, liksom att dagens patienter beskrivs som mer medvetna och påstridiga.
För två år sedan uppmärksammade frilansjournalisten Agnes Arpi hur ojämlik den svenska sjukvården är och hur det på område efter område drabbar specifikt kvinnor. Mycket av detta grundar sig i att mannen utgör normen i både medicinska studier och vid prövning av läkemedel. Man vet helt enkelt mer om den manliga kroppen än om den kvinnliga.
Den vård som av biologiska skäl enbart riktar sig till kvinnor – som till exempel förlossningsvården – är dock inte utan brister. Tvärtom träder även där en osund attityd fram inom vården. I antologin Feminism (Timbro förlag, 2020) beskriver Arpi hur kvinnors förlossningsskador avfärdats som högt ställda förväntningar av dem själva.
”Att det nu sker en kunskapsutveckling där man inte bara ser till att bli bättre på att behandla dem, utan också bättre på att förebygga skadorna, är förstås bra.”
Liknande attityder återfinns även vid andra underlivsrelaterade hälsoproblem där de fysiska smärtorna inte sällan beskrivs som något som grundar sig i det psykiska. Mot bakgrund av det är det inte svårt att förstå varför det förekommer exempel på äldre kvinnor som i flera decennier dragits med gamla förlossningsskador. Vem orkar vara påstridig när man får veta att smärtorna man känner bara sitter i ens eget huvud?
Som också framgår av Arpis genomgång av sjukvården har även kunskapen när det gäller att behandla till exempel bristningar efter förlossning varit bristfällig. Att det nu sker en kunskapsutveckling där vården inte bara ser till att bli bättre på att behandla dem, utan också bättre på att förebygga skadorna, är förstås bra. Men det är beklagligt att patienterna behövde börja ställa krav på att fungera som vanligt efter en förlossning för att man skulle börja ta tag i kunskapsglappet. För att inte nämna all medieuppmärksamhet genom åren.
