Kajsa Kettil: Självklart ska pensionsåldern höjas när vi lever längre

Beror det på goda gener? På att de undviker att att jobba över och stressa i onödan? Eller är uppfattningen om det franska folket bara fördomar?

Som anekdotiskt bevis kan jag nämna att det där med gener inte kan vara hela sanningen och att det inte smygs med uppfattningen att kvinnor ska vara smala. I en fransk familj jag bodde hos under ett läsår i gymnasiet belönades döttrarna om de hoppade över middagen, eftersom det var viktigt att inte bli tjock.

Men på ett annat område finns det anledning att tro på den arbetsskygga fransmannen. För snart 20 år sedan gav författaren, psykoanalytikern och ekonomen Corinne Maier ut boken ”Bonjour paresse”, på svenska ”Hej lättja: Om konsten och vikten av att göra minsta möjliga”. Den har beskrivits som en anti-karriärbok där läsaren uppmanas att göra så lite som möjligt på jobbet för att arbetsgivaren inte ska suga musten ur de anställda. För att inte bli upptäckt tipsar hon om att medarbetarna alltid ska bära en pärm under armen och ta med sig papper hem efter arbetsdagen.

Det är så klart en tillspetsad uppmaning som sannolikt provocerade den generation som har sett hårt arbete som en dygd värd att bränna ut sig för.

Det talas ibland om att unga vuxna i dag är mer medvetna om riskerna med att köra på för hårt på jobbet och att övertid inte är lika självklart för dagens 20-plussare som för deras äldre kollegor. Hög lön lockar visserligen, men det gör även möjligheten att ha balans mellan jobb och fritid. Detta måste arbetsgivare vara medvetna om vare sig de vill eller inte, för den som inte är flexibel här riskerar att gå miste om talangerna.

Det bör vara en morot för att lyssna på de unga som är i början av sin karriär. Samtidigt får det inte leda till att sambandet mellan ansträngning och belöning tappas bort. För som nämndes i början av texten visar statistik att svenskarna generellt är friskare och lever längre än tidigare. Det betyder att färre ska försörja allt fler. Matematiken går inte ihop om inte pensionsåldern justeras utifrån förväntad livslängd. Lyckligtvis sker just detta i Sverige, dessutom gradvis och utan chockartade förändringar. Det är utmärkt.

I sammanhanget är det värt att poängtera att den som har slitit ut sin kropp i ett fysiskt tungt arbete inte kan förväntas utföra samma krävande arbetsuppgifter långt upp i åren, utan att både arbetsgivare och arbetstagare får räkna med att vara med lyhörda och anpassningsbara.

Med en sådan pragmatisk inställning lär vi komma långt. Och vi bör inte frestas av fransmännens arbetsskepsis med den senaste tidens demonstrationer som yttersta uttryckssätt. Här har president Emmanuel Macron blivit en symbol för den icke uppskattade pensionshöjning som väntar.

Arrogant, elitistisk och tondöv – de nedsättande beskrivningarna av Macron vet snart inga gränser. Men en sak kan han inte anklagas för att vara: En populistisk kappvändare. För där många politiker skulle ha backat av rädsla att reta upp opinionen, framhärdar han i sin övertygelse om behovet av att höja pensionsåldern. Det är dock ingen extrem höjning han förespråkar, utan en modest justering från 62 till 64 år.

Trots det är fransmännen upprörda, och de gör vad fransmän gör när de blir upprörda. De strejkar. Demonstrationståg, överfulla soptunnor, anlagda bränder och skadade poliser vittnar om att de missnöjda uppenbarligen inte tar någon notis om att presidenten redan har kompromissat i frågan. Enligt ursprungsförslaget som lades fram 2019 skulle pensionsåldern höjas till 65 år. Detta för att öka chanserna att pensionssystemet ska klara av att ge även kommande seniorer en dräglig tillvaro.

Gärna en hållbar balans mellan jobb och fritid, men den som vill se fram emot guldkant på ålderns höst får tugga i sig fakta: Pengar skapas av arbete, inte strejker.