Anela Murguz: Självklart bör svenska elever lära sig att skriva för hand
Många minns säkert ett evigt tragglande med att lära sig att skriva för hand. Men eftersom skoldatorerna hela tiden letar sig ned i åldrarna är det inte en självklarhet att dagens elever kommer ha lika tydliga minnen av detta.
Nyligen uppmärksammades frågan av Svenska Dagbladets ledarskribent Paulina Neuding. I en artikel ställer hon sig frågande till om svenska skolbarn överhuvudtaget får lära sig skriva för hand. ”Handskriften är nedprioriterad till den grad, att det inte alls är säkert att ditt barn får lära sig att skriva ordentligt i skolan”, skriver hon.
När SvD:s ledarredaktion samlades för att avhandla ämnet i sin veckovisa podd Ledarredaktionen (21/4) var kollegorna Andreas Ericson och Peter Wennblad inte lika övertygande om att det var viktigt att lägga stor del av undervisningstiden på att lära sig skriva för hand, och speciellt inte på att skriva fint, när det finns datorer och telefoner som gör jobbet åt en.
Men att kommunikationen mellan människor, liksom mycket annat i samhället, alltmer sker digitalt är inte ett argument för att sluta lära ut kommande generationer att skriva för hand. Tvärtom gör den digitala utvecklingen det än viktigare att behärska handskriften.
Förutom det som Neuding lyfter upp, att det är ”varje människas rätt i ett civiliserat samhälle att kunna uttrycka sig i skrift med papper och penna”, är handskriften viktig även av andra skäl. Att lära sig skriva för hand kräver tid och tålamod. Något som dessvärre är en bristvara i svensk skola, men som behöver synliggöras för eleverna. Att resultat kräver ansträngning och upprepning av en och samma process.
”Farorna med att förlita sig på de digitala verktygen alltför mycket visar sig redan nu.”
I stället ska allt effektiviseras med hjälp av en dator eller padda. På samma sätt har den svenska skolan övergett den bästa metoden för att inhämta ny kunskap. I dag sker ”inlärningen” i allt högre grad genom att i synnerhet äldre elever producerar egna arbeten. Projekt, inlämningar och dylikt konkurrerar ut de klassiska proven och förhören för att det senare anses förlegat och omodernt. Men fördelen med de så bespottade poängproven och läxförhören är att de kräver att elever upprepar ett stoff flera gånger. Görs detta i skrift fastnar det bättre eftersom man lättare kommer ihåg det man skrivit för hand än det man antecknat på datorn.
Farorna med att förlita sig på de digitala verktygen alltför mycket visar sig redan nu. När barn och unga redan kommunicerar i så hög grad med hjälp av sina telefoner bör man inte bli förvånad om sms-språket, där det är vanligt att skriva i gemen rakt igenom och skippa allt vad punkter och kommatecken heter, letar sig in i skriftspråket, även i formella sammanhang. Lärare larmar därför om att elevers skrivkunskaper försämrats kraftigt på grund av att digitaliseringen. Och nyligen riktade forskningsinstitutet IFAU kritik mot Skolverkets förslag till ny digitaliseringsstrategi. De menar att det saknas vetenskapligt stöd för att digitala verktyg gynnar lärande, framför allt på förskolan och i lågstadiet.
Ändå ska svenska elever bli världsbäst på att använda digitala verktyg. Men finns det något som talar för att dagens barn och ungdomar inte kan hantera en mobiltelefon eller en dator? Och varför skolan ska fokusera på detta?
Vad sägs om att i stället hålla sig till kärnuppdrag och rusta eleverna med det de faktiskt behöver, nämligen kunskap.
