Mikael Hermansson: Se upp för ”vaccinationalismen”!
Det faktum att världen drabbats av en pandemi innebär inte att alla delar är lika drabbade. Antalet smittade varierar stort, statistiken över döda i covid-19 spretar. Men ett säkert samband består: Fattiga i fattiga länder kommer alltid i sista hand.
I en artikel i SvD i slutet av december förra året, läggs det moraliska dilemmat i öppen dager. ”Vaccinnationalism är inte bara moraliskt förkastlig. Den är också hälsopolitiskt farlig. Ingen är säker förrän alla är säkra”, sa Mogha Kamal Yanni, global hälsovårdsexpert och ledare för Peoples Vaccine Alliance.
Så när Reuters under måndagen rapporterade om vad WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus sagt i ett tal i Genève i helgen om fördelningen av vaccindoser över världen, kom hans utspel inte som någon överraskning: De 39 miljoner covidvaccindoser som hittills distribuerats har nära nog uteslutande hamnat i världens 50 rikaste länder.
”Nära nog uteslutande” går att specificera närmare. Det handlar ”inte 25 miljoner, inte 25 000, utan bara 25”, sa Ghebreyesus.
Han sa så. 25 doser till fattiga i fattiga länder.
”Det finns en global vaccinöverenskommelse, till vilken 189 länder har anslutit sig. Än så länge är denna inte alls ett verksamt medel för att se till att pandemin globalt möts på lika villkor.”
Mycket tycks ha gått fel i den svenska hanteringen av coronapandemin. Antalet döda i covid-19 är väsentligen högre än i våra grannländer. När SVT i söndags höll utfrågning om den svenska strategin och vem som bär ansvaret så framkom inget som inte redan länge har varit känt. Det finns en tröghet inbyggd i den svenska modellen med ett statligt flernivåsystem, kommunalt självstyre och självständiga myndigheter som visserligen går att förklara och försvara – så länge själva systemet inte utmanas.
Det kan även bli fel när EU-samarbetet och solidariteten inom unionen sätts på prov. När Sverige köpte ansiktsmasker från Kina hade Frankrike drabbats av ”vaccinationalism”. Den nödlag som gav den franska staten rätt att beslagta sådana varor som kunde användas i den egna pandemibekämpningen utgjorde i praktiken ett långtgående avsteg från den inre marknadens spelregler. Det krävdes ganska så omfattande diplomatiska kontakter för att lösa den tvisten.
Det råder i dagsläget betydande osäkerhet när det gäller vaccintillgången under de kommande veckorna, efter att Pfizer meddelat att de minskar leveranserna till Europa och därmed också till Sverige. Ändå klarar Storbritannien av att genomföra 140 vaccinationer mot covid-19 i minuten, enligt den brittiske vaccinministern Nadhim Zahawi i Sky News under måndagen.
Och redan innan han har tillträtt har USA:s näste president Joseph Biden lovat en storsatsning på att skyndsamt vaccinera amerikanerna. Det löftet kommer säkert som en enastående befrielse efter ett år där den avgående presidenten Donald Trump aktivt har förvärrat smittspridningen i samhället genom att inte ha tagit pandemin på allvar. Förvisso folkvald, men samtidigt en folkfiende i ordets rätta bemärkelse. Vad ska man annars kalla den som ena dagen rekommenderar människor att dricka blekningsmedel mot covid-19 och nästa dag lovar att presentera en hälsovårdsplan som inte finns?
Allt i denna genomgång har hållit sig ”ovan ekvatorn”. Låt vara att även detta är en användning av generaliserande begrepp, men de problem, strider, missförstånd och misslyckanden som förekommit på det norra halvklotet är i alla avseenden mindre problematiska än de som nu drabbar det södra halvklotet. Det finns en global vaccinöverenskommelse, till vilken 189 länder har anslutit sig. Än så länge är denna inte alls ett verksamt medel för att se till att pandemin globalt möts på lika villkor.
WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus ord om ett ”katastrofalt moraliskt misslyckande” har fog för sig. De 25 doserna säger det mesta vi behöver veta om ”vaccinationalismen”.
