Kajsa Kettil: Se upp för fler utsträckta händer
Budskapet är lite tillspetsat och delvis orättvist. Ändå måste det sägas: Taktiken att fjäska för Erdogan fungerar inte. Det är närmast plågsamt att se klipp från Ulf Kristerssons (M) besök hos den turkiske presidenten häromveckan, där den svenske statsministern anstränger sig för att mötet ska framstå som lyckat samtidigt som värden med spelad nonchalans låter omvärlden förstå att han inte är nöjd. Åtminstone inte tillräckligt nöjd för att godkänna Sverige som Natoland riktigt än.
För det har ju visat sig att det går att mjölka det nordiska ansökarlandet på eftergifter som är värdefulla för den sittande presidenten inför nästa års val. Så varför inte se hur djupt Sverige är berett att buga för sultanen?
Som nämndes ovan är det delvis orättvist att rikta kritik mot den nytillträdda regeringen. Arvet i form av spända relationer till Turkiet är inte lätt att förvalta. Och den M-ledda regeringens intention är tveklöst god: Att genom upptinade relationer mellan Sverige och Turkiet bli insläppta i Nato. Moderaterna har, tillsammans med Liberalerna, varit det tydligaste partiet för ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen, och som främsta oppositionsparti visade M under våren att partiet satte landets bästa framför det politiska spelet och chans till kortsiktiga poäng.
Partiet lät Socialdemokraterna förvandlas från starkt kritiskt till förespråkare av en Natoansökan utan att strö något skadeglatt salt i såren. Och detta trots att valrörelsen närmade sig med stormsteg och varje chans till konflikt därmed borde ha lockat.
Men då valde alltså Moderaterna den ansvarsfulla vägen.
Det är sannolikt vad Ulf Kristersson har försökt göra nu också genom att sträcka ut en hand till Erdogan. Eller åtminstone ett lillfinger, som den turkiske presidenten har bemött genom att hugga hela handen.
”Men hur ska det gå till? Kanske kan hjälp komma från våra vänner i Nato.”
Det räcker uppenbarligen inte att Sverige, och Finland också för den delen, lever upp till den överenskommelse som träffades i somras. Inte heller är det tillräckligt med ett svenskt avståndstagande till den kurdiska milisen YPG och det politiska partiet PYD på grund av de nära kopplingarna till det terrorklassade PKK.
För att göra situationen ännu mer komplicerad inledde Turkiet under den gångna helgen en militäroffensiv i norra Syrien där målen ska vara just PKK och YPG. Bombanfallen uppges ha skördat ett flertal människoliv, och sker bara en vecka efter terrordådet i Istanbul som Turkiet ger PKK skulden för.
Det blir inte direkt lättare för Kristersson att ställa in sig hos Erdogan.
Inom ungefär en vecka, exakt tidpunkt är inte officiell, kommer ett nytt möte mellan Sverige och Turkiet att äga rum, och även denna gång står Natofrågan på agendan. Den här gången är Kristersson värd, och under mötet i Stockholm bör han ändra taktik. Hit men inte längre, måste budskapet vara.
Men hur ska det gå till? Kanske kan hjälp komma från våra vänner i Nato. Ett kreativt förslag på just detta kommer från försvarsalliansens tidigare strategichef Stefanie Babst. I en intervju i Agenda (SVT 20/11) konstaterar hon att fortsatta förhandlingar riskerar att leda till ännu fler krav och att nya, djärvare åtgärder därför behövs. De 28 länder som har godkänt Sveriges och Finlands ansökan skulle kunna gå samman och låta de två nordiska länderna omfattas av artikel 5 som ger skyddsgarantier vid ett angrepp. Babst medger att aktionen skulle vara okonventionell och kräva diplomatiska insatser, och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg verkar inte överförtjust över förslaget.
Men när ledare som Erdogan och Orban ser fungerande demokratiers utsträckta händer som svaghetstecken måste retoriken anpassas. 28 fredssträvare är fler än 2 bromsklossar.
