Kajsa Kettil: Se över lokalerna – inte bara barngrupperna
När mina barn var i förskoleåldern kunde de komma hem och dofta av en annan kvinnas parfym. Det gjorde mig glad och tacksam på samma gång, för då visste jag att min älskade unge hade fått närhet och trygghet även denna dag. Att hon hade blivit sedd, tröstad eller bara fått vakna i lugn och ro efter middagsluren i en välkänd frökenfamn. Samtidigt som jag läste pressmeddelanden, intervjuade och skrev artiklar och – åtminstone under bra dagar – utvecklades som journalist, lärde sig mina döttrar massor om livet under några timmar i sällskap av kompisar och pedagoger.
Om och i så fall hur stressad personalen var vet jag inte, men med tanke på att jag själv stundtals kan uppleva tre barn som väldigt många misstänker jag att personalens arbetsdagar var intensiva. En sak lärde jag mig dock under totalt elva år av lämningar och hämtningar på förskola: Det är inte bara storleken som räknas.
Jag brukar tänka på det när debatten om barngrupper blossar upp. Den kan få fart när någon – ofta en anställd eller en förälder – riktar kritik mot för stora barngrupper. Nyligen beskrev en förskoleanställd inom Borås stad i en insändare situationen när 22 barn mellan två och fyra år ska samsas på en avdelning: ”Det finns ingen möjlighet för dem att komma undan det konstanta sorlet av skratt, prat, skrik, gråt, rop och slammer.” Insändarskribenten hänvisar till Skolverkets rekommendationer om sex till tolv barn vid åldern ett–tre år, nio till femton barn vid åldern fyra–fem år samt att rekommendationerna grundar sig på forskning om barns utveckling.
Det finns ingen anledning att misstro enskilda vittnesmål, det är knappast för skojs skull någon bemödar sig att skriva en insändare eller ösa ur sin frustration i sociala medier. Tvärtom förtjänar dessa rop på hjälp att uppmärksammas.
Men det kan vara värt att ha i åtanke att utformningen av en avdelning kan påverka om en grupp upplevs som stor och stojig eller liten och lugn.
Min egen familj hade turen att uppleva det sistnämnda. Trots att förskolan var relativt stor med över 100 barn fördelade på sex avdelningar var känslan att våra morgonpigga tjejer, som i regel varit vakna sedan femsnåret, skuttade in några timmar senare till världens bästa lekparadis. Avdelningarna på den nybyggda förskolan var uppdelade i mindre rum och vrår med plats att skapa, bygga, dansa, läsa och leka fritt, men det fanns också särskilda ytor för samlingar och matstunder.
Naturligtvis måste det ha varit stunder då kaos utbröt, det är ju trots allt relativt många barn vi talar om, men genom strukturerad planering delade pedagogerna in barnen i mindre aktivitetsgrupper. Resultatet blev att några målade med fingerfärger, några gick till skogen på utflykt, några lyssnade på saga och andra hade sångstund. Ni fattar.
”En sak lärde jag mig dock under totalt elva år av lämningar och hämtningar på förskola: Det är inte bara storleken som räknas.”
Syftet med att ta upp de egna erfarenheterna är inte att påstå att alla förskolor är likadana. Inte heller vill jag dumpa över ansvaret på förskollärarna att se till att lugn råder framför kaos. Ordet hjältar är visserligen ett slitet uttryck i välfärdssammanhang, men just förskollärare får sällan den uppskattning professionen är värd.
Förhoppningen är i stället att kunna bredda diskussionen. Rätt utformade kan avdelningar på förskolan ge barn en chans att leka och utvecklas utan att de tvingas utstå stressen som lätt uppstår när många vistas på en liten yta. Ett lika viktigt mått är hur avdelningen har delats av för olika ändamål. Det kan faktiskt jämföras med kontorslandskap. Forskning visar att trenden med aktivitetsbaserade kontor kan ha negativ inverkan på produktiviteten, helt enkelt eftersom den mänskliga hjärnan inte är skapt för att stänga ute ljud när vi försöker koncentrera oss på en viss uppgift. Detta visar Helena Jahncke, docent i arbetshälsovetenskap samt doktor i psykologi, i en rapport från slutet av 2020. Hon sågar inte öppna kontorslandskap, men hävdar att effektiviteten ökar om medarbetarna sitter mer enskilt när krävande uppgifter utförs.
Den uppfattningen får stöd av beteendevetaren Tomas Dalström som utbildar arbetsplatser om hur de kan skapa arbetsro åt medarbetarna: ”Vi kan inte göra något åt att våra hjärnor reagerar på ljud och rörelser, det är sådant som har hjälpt människan att överleva. Men det innebär att vi måste flytta på våra hjärnor när vi ska utföra krävande uppgifter” säger han i en DN-intervju (16/4).
En vuxen med skrivbordsjobb kan ofta anpassa tid och plats efter de aktuella arbetsuppgifterna. Den friheten har sällan barn. Därför är det vuxenvärldens ansvar att ge dem samma vettiga arbetsmiljö som vi anser att anställda har rätt till.
Består förskoleavdelningen av ett enda, stort rum utan möjlighet att dra sig undan? Bygg om. Är lokalerna för trånga trots utrymmen för mindre grupper? Bygg nytt.
Är det svårt att avgöra vad som är lagom stort för exempelvis en tvååring? Varsågod att testa min ”doftometer”: Är det möjligt för ett litet barn att i en lugnare vrå krypa upp i en vuxen famn och gosa in sig i gropen mellan axel och hals? Om svaret är ja är det ett bra ställe att vara barn på.
