Sätt stopp för rovdriften
Oljuden har mest av allt fungerat som en pavlovsk signal om att nu vankas det mat (Ekot 14/9).
Det måste kännas tidvis tröstlöst att se sina redskap förstöras och fångsten vittjas av sälarna, men det borde inte utgöra någon fara för den privata ekonomin.
Yrkesfiskarna får hälften av sitt bröd från havet. Den andra hälften utgörs av bidrag från Bryssel. Sveriges fiskares arbetslöshetskassa har dessutom synnerligen generösa ersättningsregler. Ishinder är ett skäl, drivmedelsbrist på grund av importsvårigheter ett annat och så gäller det ju att vädret är tillräckligt fint för att man ska kunna lägga ut från kaj.
Man behöver inte vara nationalekonom för att inse att fiskerinäringen inte överlever utan subventioner. I grund och botten handlar det mer om att hålla liv i en kultur och ett levnadssätt än om en näring som bidrar till samhällsekonomin.
Regeringen har sagt sig vilja verka för en smalare men vassare EU-budget med start år 2013 och sju år framåt. Även unionens fiskepolitik, där Sverige är en integrerad del, ska ses över.
Den europeiska fiskeflottan lider av överkapacitet. Runt 80 procent av fiskbestånden är överfiskade. Så mycket som hälften av fångsten i Nordsjön dumpas över bord. Det handlar om fisk som inte är efterfrågad eller som överstiger fastsatta kvoter. Det är en onödig och hänsynslös rovdrift på naturen som medför omfattande skador på ekosystemen och den biologiska mångfalden i havet.
Svenskt fiske utgör alltså bara en liten del av ett betydligt mer omfattande EU-problem. De stora trålarna lyser med sin frånvaro i den svenska fiskeflottan. Men Sverige liksom övriga EU-länder har ett ansvar för fiskeripolitiken i Europas hav såväl som för rovfisket utanför Västafrikas kust.
Det finns all anledning att både inom regeringen och EU-parlamentet trycka på för att i möjligaste mån ändra på ett sjukt system.
Ledarredaktionen
