Sätt en gräns för inre gränser

Ledare Artikeln publicerades
Regeringen har begärt hos EU att få möjligheten att förlänga gränskontrollerna som bland annat innebär att poliser kontrollerar ID på resande över Öresund.
Foto:Johan Nilsson/TT
Regeringen har begärt hos EU att få möjligheten att förlänga gränskontrollerna som bland annat innebär att poliser kontrollerar ID på resande över Öresund.

Sverige kan förlänga gränskontrollerna, men det är viktigare att regeringen medverkar till en ny och bättre asyl- och flyktingpolitik inom EU.

Enligt tillgänglig resestatistik har tre miljoner resor genomförts över Öresundsbron sedan i augusti i år. I 75 fall (!) av dessa har syftet varit att söka asyl i Sverige. Den försvinnande lilla andelen är inte på långa vägar skäl nog för att förlänga de svenska gräns- och ID-kontrollerna.

Det är heller inget argument som håller för att motivera att de omfattande hinder som kontroller och tågbyten innebär för den gemensamma svenskdanska arbetsmarknadsregionen, ska bestå. Det är dessutom ett direkt underkännande av uppfattningen att dagens flyktingströmmar skulle utgöra ett hot mot den svenska välfärden.

Den som vill förlänga de svenska gränskontrollerna får helt enkelt motivera det med andra, bättre argument.

Regeringen vill förlänga, men har inte bestämt sig ännu. Man avser att göra ”en samlad bedömning”, enligt statsminister Stefan Löfven (S), utifrån svenska myndigheters remissvar, vad övriga länder som infört gränskontroller tycker, vilken position som EU-kommissionen intar och ”vad som händer i omvärlden”. Han kunde också ha sagt att opinionsläget spelar en tung roll i sammanhanget.

Rädslan för att förlora opinionspoäng på flyktingarna är förlamande. Med nuvarande politiska klimat kan riksdagspartierna på de extrema ytterkanterna skörda framgångar om de kan måla ut mer ansvarskännande partierna som antingen veka eller avvisande. Men som omvärldsläget ser ut just nu, har trycket mot EU:s yttre gräns minskat.

Det är tveksamt om exempelvis slaget om Iraks andra stad Mosul verkligen kommer att innebära ökade flyktingströmmar som letar sig ända fram till Öresundsbrons danska fäste.

Vägen över Egeiska havet är stängd – än så länge – och EU inriktar sig just nu på att begränsa flyktingströmmarna som utgår från Libyen och övriga Nordafrika. EU:s nya gränsstyrka har just inlett verksamheten med ett utvidgat mandat. Det är dock oklart om de utvecklingsavtal som EU avser att träffa med bland annat Etiopien, Senegal och Nigeria kommer att bidra till någon mer omedelbar förändring av de levnadsförhållanden som tvingar många människor på flykt.

De inre gränskontrollerna är en överloppsgärning sett till antalet flyktingar som kommer till Europa. Schengensamarbetet fungerar dessutom bättre i dag. Det finns dock skäl för att behålla gränskontrollerna som väger tyngre än de snävt nationella, nämligen behovet av att kraftsamla för ta fram och besluta en gemensam asyl- och flyktingpolitik.

Det är bra att Sverige har samma linje som Tyskland, Danmark, Österrike och – trots att landet inte är medlem i formell mening – även Norge när det gäller de inre gränskontrollerna. Men ett beslut om en eventuell förlängning måste likafullt fattas mot bakgrund av insikten om sådana gränser är och förblir onaturliga hinder för en union som bygger på fri rörlighet även för människor.

Stefan Löfven bör därför göra sin ”samlade bedömning” om gränskontrollerna utifrån vetskapen om att det är viktigare att EU kan behålla en gemensam yttre gräns än att Sverige kan behålla en inre. En gemensam asyl- och flyktingpolitik är dock en förutsättning för att en sådan yttre gräns ska bli något mer än bara en mur mot omvärlden.