Kajsa Kettil: Sanslöst slöseri att sålla bort äldre
På svensk arbetsmarknad syns två trender som spretar åt olika håll. Å ena sidan jobbar allt fler 60-plussare hel- eller deltid även efter att de har passerat pensionsåldern. Känslan att känna sig behövd, ägna sig åt något meningsfullt och samtidigt tjäna pengar brukar uppges som skäl. Å andra sidan blir det allt svårare för både medelålders och äldre att hitta ett nytt jobb. Faktum är att chansen att bli anställd generellt börjar sjunka redan i 40-årsåldern.
Ja, ni läste rätt. 40-årsåldern! Alltså ungefär då många har hunnit jobba ungefär 15-20 år, har skaffat sig såväl yrkes- som livserfarenhet och dessutom ofta har de mest slitsamma småbarnsåren med vaknätter och vabbande bakom sig.
Nyligen berättade två Sjuhäradsbor om sina upplevelser av att söka jobb efter jobb men alltid bli bortvald. De uttalar sig anonymt och kallas i artikeln Marit och Annika (BT 18/8). Marit har truckkörkort, lång yrkeserfarenhet, ungefär sju år kvar till pension men uppenbarligen mycket små chanser att hitta ett nytt jobb. Även Annika har lång arbetslivserfarenhet och dessutom en utbildning som borde underlätta jobbsökandet. Hon anser att äldre arbetssökande glöms bort när fokus ligger på att få unga och nyanlända i arbete.
Där har hon helt klart en poäng. Men hon är inte ensam. Att Sverige lider av överdriven ålderism har uppmärksammats allt mer på senare år. En av flera skarpa röster kom från Barbro Westerholm (L) som länge var riksdagens äldsta ledamot. Hon accepterade inte de stereotypa uppfattningar av äldre som genomsyrar samhället men som sällan ifrågasätts, och krävde därför bland annat tydligare lagstiftning mot åldersdiskriminering i arbetslivet. Efter ett långt liv och arbetsliv som bland annat läkare, generaldirektör för Socialstyrelsen och som politiker föregick hon med gott exempel till och med efter sin död. Westerholm gick bort förra året vid 89 års ålder efter en tids sjukdom. Samma år kom boken ”Bort med ålderismen – Så får vi ett Sverige för alla åldrar” ut. Den skrev Barbro Westerholm tillsammans med Ingrid Kinne Lindgren, och medförfattaren konstaterar att Barbro Westerholm trots sin ohälsa mot slutet av livet kämpade för att de skulle ro i land bokprojektet: ”Nu hoppas jag som medförfattare att boken kan bidra till det hon så intensivt strävade efter, att få alla och envar att tänka till och efter bästa förmåga bidra till ett Sverige för alla åldrar.”
Andra som har bidragit till debatten är exempelvis Marianne Rundström som 2017 gav ut boken ”Passé – de ofrivilliga pensionärerna”. Den före detta SVT-journalisten konstaterade att 67-åringar var i lika god form som 57-åringar var ett par decennier tidigare, och hon ifrågasatte varför friska och pigga människor ska tvingas gå i pension trots att de både kan och vill jobba. Det var en relevant fråga för sju år sedan, och lyckligtvis har det hänt en del på pensionsfronten sedan dess. I stället för den tidigare, statiska pensionsåldern gäller nu en riktålder som justeras utifrån befolkningens uppskattade medellivslängd. Det innebär att många arbetar långt efter 65-årsdagen. Även rätten att få stanna på sin arbetsplats har höjts från 67 till 69 år.
”Den som vill och kan jobba får inte hindras av förlegade stereotyper.”
Dessa förändringar är nödvändiga om vi ska ha råd med välfärden. Det är en rikedom att svenskar blir äldre och får uppleva fler friska år, men utan tillräckliga justeringar i pensionssystemet innebär det också att färre ska försörja fler.
I det läget måste varje individs arbetskapacitet tas tillvara. När friska 40-, 50- och 60-plussare ratas till förmån för yngre förmågor riskerar företag och offentlig verksamhet att gå miste om värdefull kapacitet, och statskassan förlorar potentiella skattekronor.
Ibland förs argumentet fram att äldre måste lämna plats åt de yngre och inte sitta och tjuvhålla på tjänster. Det är synd, för det finns ju inte ett på förhand bestämt antal lediga jobb. Jobb skapas när människor arbetar. Arbetet leder till varor och tjänster som får verksamheten att växa och behov av nyanställningar att födas. Då blir det lediga tjänster till både äldre och yngre, män och kvinnor med olika kompetenser, erfarenheter och bakgrund. Alla gynnas av mixen. I Sverige råder det dessutom brist på arbetskraft inom en rad branscher. Så sent som i början av veckan larmade restaurangbranschen att det fattas kockar, bartenders och servitörer. Självklart krävs utbildning inom många yrkesområden, men om luckor ska fyllas behöver arbetssökande vara redo att ta de jobb som finns och arbetsgivare beredda att ge andra än den typiska anställda en chans. Kanske även den som har passerat 60 vore en tillgång här?
Män och kvinnor som har slitit ut sin kropp efter ett fysiskt arbetsliv ska inte tvingas kvar på arbetsmarknaden långt upp i åren. Men den som vill och kan jobba får inte hindras av förlegade stereotyper.
Vilken arbetsgivare blir först med att ta vara på Marits och Annikas kompetens?
