Sambandet som gör det lättare för hedersvåldet att bestå

Det räcker med att läsa alla de texter som årligen publiceras i anslutning till årsdagen av mordet på Fadime Sahindal för att inse svårigheterna. Men tro för den skull inte att detta med att återkommande ”utreda, kartlägga, synliggöra och skapa medvetenhet” skulle vara feltänkt eller missriktat. Allt sådant är välkommet – inte minst eftersom förslagen som sådana också utgör ett vittnesmål om de begränsningar av handlingsutrymmet som faktiskt finns. Hedersvåldet är långt mer komplext än andra former av våld i samhället. Det är svårt att möta med samma standardlösningar som förs fram i den politiska debatten när exempelvis skjutningar, sprängningar och gängvåldet ska motverkas. Sådant våld beskrivs gärna som ”systemhotande” trots att det är förhållandevis begränsat i omfattning i jämförelse med annan brottslighet.

Vad är då inte hedersvåldet?

Till sin art är det svårt att avgränsa till att bara handla om kultur. Närmast att jämföra med är hatbrotten, ett värderingsbaserat våld som utgår från en ringaktning av människor på grund av deras ras, religion eller sexuella läggning. Hedersvåldet har stora likheter, däremot riktas våldet oftast ”inåt” – mot människor som på grund av födsel och släktskap förväntas dela vissa sedvanor och bruk. Skillnaderna finns där, naturligtvis, men likheterna är slående på så många sätt: Det övergripande syftet med såväl hatbrott som hedersvåld är att särskilja, avskilja och att skrämma till underkastelse.

Den som ”knackar bög” och den som misshandlar sin dotter eller son på grund av valet av klädsel, umgänge eller partner har således mer gemensamt än vad de själva förmodligen anar och vill medge. Och inte sällan möts de två i vardagen och där är hedersvåldet och hatbrottet överens: Vad flickor själva vill – om de vill slippa slöjan eller ta den på sig – blir då oviktigt.

Problemet inskränker sig inte heller till att bara handla om de uppskattningsvis 100 000 unga i Sverige som antas leva under hedersförtryck. Ty det ligger i sakens natur, att hedersvåldsproblematikens omfattning inte kan begränsas till dem som har drabbats eller de som riskerar att drabbas. Det räcker inte heller med att räkna i dem som utövar det direkta våldet. Ett minst lika stort ansvar för att dessa omänskliga sedvänjor kan bestå, ska även tillmätas alla dem som bejakar men inte aktivt deltar, som upprätthåller hedersnormer på annat sätt och som tyst medverkar till att det kan fortgå.

Vad gör vi då? Vad kan vi göra mer än det som redan görs?

Här infinner sig den kanske svåraste frågan i sammanhanget: Om de insatser som gör omedelbar skillnad inte kan göras målsökande i närtid, går det då att så att säga ”gå åt andra hållet”? Vilka andra samband går att urskilja som gör att hedersförtrycket kan bestå och rentav fortsätta att frodas?

BT:s reporter Anne Bengtsson berättade i mitten av december förra året om kommunala Centrum för kunskap och säkerhets lägesbild av situationen på Norrby, en stadsdel där närvaron av ”kriminella nätverk, trångboddhet, klankonflikter, extremism och hedersrelaterat våld” i första hand drabbar de boende själva. Mycket var känt i CKS rapport, annat kom som en nyhet. Barn som stirrar på andra barn som äter ”griskött” i skolan var bara en av flera starkt oroväckande inslag i ett drygt 100-sidigt dokument.

Men den lilla ljuspunkten i själva angreppssättet var syftet. Att ”få en fördjupad bild av hur olika problem hänger ihop” är ett synnerligen relevant förhållningssätt som borde ha goda förutsättningar att fånga in fler delar av det komplexa sammanhanget – som ju har ett namn vi alla känner till: På byråkratisk svenska kallas det ofta för ”socioekonomiska utmaningar”; i vardagligt tal ligger snarare utanförskap närmast till hands.

Viktigare än själva etiketteringen är dock att ställa sig den retoriska frågan: Går det verkligen lättare att möta och mota hedersvåldet om fattigdomen, trångboddheten, otryggheten och utestängningen från samhället i övrigt får bestå?

Nej, naturligtvis inte. Och ja, Norrby är mer än bara exkludering, sociala problem och trångboddhet. Men ingen skulle drömma om att låta allt stanna vid den sortens relativisering. De omständigheter som nu gör livet svårare kan bara mötas med handling, och stat och kommun kan göra mycket.

På kort och på lång sikt handlar det om att förstärka samhällsnärvaron under dygnets alla timmar så att Norrby inte lämnas åt sitt öde. Ökad övervakning, fler poliser och närvaron av väktare har sina absoluta fördelar men andra aktörer kan komma närmare. Här har inte minst AB Bostäder och andra fastighetsägare möjligheter som få andra aktörer besitter. Goda exempel från allmännyttiga Gårdstensbostäder i Göteborg, där en av landets tyngre problemstadsdelar har kunnat avföras från listan över särskilt utsatta områden, finns att hämta och tillämpa.

Det är heller ingen hemlighet att vägen till bestående trygghet också går via ökade möjligheter till egen försörjning. För att citera en debattartikel som två miljöpartistiska ministrar skrivit och som publicerades i DN i veckan, så kan möjligheter till egen försörjning innebära ”… ökad egenmakt och kan göra det enklare att lämna en situation där man begränsas av hedersnormer. Att kvinnor arbetar stärker också barnens livschanser”. Arbetslivsförvaltningen har länge arbetat för att minska bidragsberoendet i Borås. Hur ser de insatser ut som nu måste till för att radikalt öka sysselsättningen i området, inte minst bland just kvinnor?

Och om någon undrar så ja, fler vuxna i förskolan ger bättre möjligheter att se barn som far illa. Listan på yrkesgrupper som redan är igång med det goda arbetet kan naturligtvis göras längre. Tro inget annat!

Det har gått 18 år sedan Fadime Sahindals pappa valde att mörda sin dotter. Hedersrelaterat våld och förtryck är i alla avseenden oacceptabelt och omöjligt att försvara. I dag finns det en större medvetenhet om vilka krafter som kan dölja sig inom familjens och släktens ramar, men också om att det lättare kan bestå på grund av det utanförskap som under samma tid snarare förstärkts än minskat.

Även detta samband är oacceptabelt och omöjligt att försvara.