Almedalsveckan är ett unikt exempel på det demokratiska samtalets överlägsenhet. I år hålls det dock på en hotad ö. Det krävs mer än rosémingel om Sverige ska försvara sig mot ett allt mer aggressivt Ryssland.
I veckan presenterade Center for European Policy Analysis, CEPA, sin rapport Den annalkande stormen. Den handlade naturligtvis inte om de drygt två fulla divisioner tyckare, politiker och påverkare som från och med i dag invaderar Gotland och Visby. Istället är det de strategiskt utmanande omständigheterna att det inte råder någon samstämmighet mellan de nordiska och de baltiska länderna om hur hotet från Ryssland ska mötas, som lyfts fram.
Denna oeniga hållning har förvandlat Östersjön, som efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott verkligen var ett ”Fredens hav”, till en frontlinje mellan västerländsk demokrati och Putins egen version av klassisk autokrati.
Det råder inte längre några tvivel om att det revanschistiska Ryssland hyser aggressiva avsikter mot grannländerna i väst. Fingerade flyganfall, kränkning av luftrum och skärgårdar har åter blivit vardagsmat. Tidigare i år övade 33 000 ryska soldater för att inta och besätta Gotland, Åland och Bornholm, enligt CEPA.
Visserligen är det en något mindre kontingent än de roséminglande tyckarnas skara, men ändå tillräckligt många för att kunna lösa sina uppgifter enligt planen. De obemannade stridsvagnar som förhandslagrats på Gotland, och det lilla antalet Gripenplan som har Visby som tillfälligt tankställe, framstår i jämförelse som raka motsatsen till en övertygande garanti för fortsatt svenskt oberoende.
Skälen till varför Rysslands nio grannländer i nordväst inte är överens om hur de ska förhålla sig till det förändrade säkerhetspolitiska läget handlar om lojalitetsband: Några är Nato-länder, andra inte – som Sverige och Finland. De flesta är EU-länder, men inte Island och Norge.
Ändå har de det mesta gemensamt.
Sverige utgör dock den svagaste länken i sammanhanget. Vi övar med Nato, vi anpassar materiel, kommunikationssystem och taktik och vi är i allt väsentligt beroende av den västliga försvarsalliansen för att försvara landet från dag ett – men har samtidigt en regering som inte ens vill utreda vad ett medlemskap skulle innebära.
Att statsminister Stefan Löfven säger att det inte ”är okej att över huvd taget planera sådana saker” om Rysslands anfallsövningar mot Gotland, det är i sammanhanget inte bara barnspråk utan också uppseendeväckande svagt. Vad kommer statsministern att välja för ord när han förmås att kommentera de signaler som gamla socialdemokratiska toppolitiker skickar till omvärlden i saken? Nu senast var det förre försvarsministern Thage G Peterson som utan att blinka ställde Nato och Ryssland sida vid sida som likvärdiga hot mot Sverige. Sveriges förre Moskvaambassadör Sven Hirdman har även han intagit denna famösa ”tredje ståndpunkt”. Båda svävade dessutom på målet när det gällde den ryska krigföringen mot Ukraina.
Det lät faktiskt som om de egentligen menade att allt ont var Natos fel.
Är det ”okej” att säga sådana saker, Stefan Löfven?
Två forskare vid Försvarshögskolan var häromsistens inne på samma linje (DN Debatt 9 juni). De såg inte Rysslands hot mot Väst som realpolitiskt utan ville hellre lyfta fram ett ”intressant komplementärt perspektiv” och undrade om inte den ryska aggressionen berodde på att landet och dess härskare kände sig kränkta – eftersom Sverige och Nato var så respektlösa!
Exemplets makt torde dock vara överlägsen teorins; är det något land som erbjudit Ryssland andra identiteter att ta efter så är det Sverige. I dag har vi i bästa fall ett endagsförsvar i väntan på att beslutade förbättringar ska träda i kraft – det har inte hjälpt. Vad ska vi då försöka med? Mimartister längs gränsen, och sedan hoppas att Vladimir Putin skickar jonglörer till Gotland istället för marininfanteri och spetsnazsoldater?
Och om erbjudna identiteter skulle motverka känslan av kränkthet i Kreml, borde väl alla dessa Almedalsveckor ha varit något långt mycket mera konkret och påtagligt att ta efter? När allt kommer omkring har det aldrig funnits så många svenska soldater i Visby som det funnits roséminglare.
Ändå förbereder sig Ryssland för krig. ”Det är inte okej”, sa Löfven.
