Mikael Hermansson: Så kan M slippa dra nitlotterna

När Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson under tisdagsförmiddagen sammanfattade sitt budgetförslag med orden ”vi vill ha färre lyxyachter och fler förskollärare” var det knappast något fel med bilden som sådan. Den sortens ordlekar brukar partiets företrädare vara väldigt förtjusta i. Som budgetpolitiskt förslag är det … inte direkt särskilt skarpt. Men nu är syftet med sådana politiska identitetsmarkörer inte att de ska vara ekonomisk konkreta, utan att de egna anhängarna ska känna igen sig.

Den som tror att det finns en omedelbar koppling mellan antalet lyxjakter och antalet förskollärare rör sig förmodligen i samma vatten som Vänsterpartiet.

Det parti som däremot talar om sådant som är konkret och som lägger förslag som vilar på såväl goda ambitioner som forskning och erfarenheter kommer närmare att göra sin ekonomiska politik relevant även i opposition.

Här stack Moderaternas budgetpresentation under tisdagen ut. Det är uppenbart att partiet inte alldeles har tappat förmågan att undvika det populistiska och plakatmässiga.

När ekonomisk-politiska talespersonen Elisabeth Svantesson med övertygelse talar om att inte bara ta sig an de konjunkturella problemen utan också de strukturella i svensk samhällsekonomi, går det att höra hennes företrädares röst igen. Och likt en Anders Borg får hon sympatierna på sin sida när hon motiverar sin politik med att det gäller att hålla uppe sysselsättningen i välfärden och samtidigt se till att det ska ”löna sig bättre att arbeta”.

Här glimrar ”guldkornen”:

En större bidragsreform, en skattereform, utbildningssatsning, arbetslöshetsersättningen som en omställningsförsäkring, sänkta inkomstskatter och bolagsskatt. Jobbskatteavdrag. Ett politiskt program vars fördelningspolitiska profil har sin tyngdpunkt i den breda medelklassens verklighet formulerat som ”500 kronor mer i månaden till en undersköterska”.

Väljer Moderaterna att gå den vägen finns det faktiskt anledning att tro att det kanske finns hopp för att det åter ska gå att tala om en samlad politisk borgerlighet i riksdagen.

Men så var det där med självmotsägelserna och självmålen …

Moderaterna har startat ett M-lotteri, uppenbart inspirerat av Socialdemokraternas A-lotteri – en starkt ifrågasatt och knappast moraliskt klanderfri verksamhet. Tilltaget innebär dock inte bara klirr i partikassan utan också att den metaforiskt starka ”nitlotten” är närvarande så fort Ulf Kristersson tar till orda. Som nu, när partiets budgetförslag visar upp en självmotsägelsernas klimatpolitik.

1 kronas skattesänkning på bensin och diesel sätter lösnäsa på talet om att ”den gröna omställningen kräver en effektiv miljö- och klimatpolitik som tar sig an de verkligt stora frågorna”. Som om det inte räckte säger sig partiet dessutom vilja ha ”ett mer effektivt styrmedel för att minska utsläppen från bilar”. Varför då lägga ett förslag som motiveras med att bilar med förbränningsmotor behövs på landsbygden där det saknas andra möjligheter att resa i vardagen, när det mesta av bilkörandet sker i storstadsområdena? De som har mest att vinna på den sortens klimatsatsning är de som kör stora, bränsleslukande SUV:ar på Östermalm i Stockholm.

Den största vinstlotten för med sig ett oemotståndligt pris – att få bilda regering. På frågan om vad Ulf Kristersson tyckte om Sverigedemokraternas idé om att ge svenska medborgare 10 000 kronor som corona-kompensation, svarade M-ledaren att det var ”bara dålig politik med mer omfattande bidragsgivning till människor som kan arbeta”.

Vilka slutsatser drar Kristersson av detta?

En enda är relevant: Går det verkligen att som hittills så uppenbart bygga förhoppningarna på ett regeringsskifte på samtal/samarbete/samverkan med bidragspartiet SD?

Låt oss hoppas att den insikten har börjat infinna sig.