Stefan Eklund: Så kan demokratin räddas
Det är ett faktum att demokratin som styrelseskick befinner sig i en global kris. Antal demokratier i världen har minskat från 104 till 98 under den senaste femårsperioden, enligt IDEA, ett mellanstatligt demokratiinstitut.
Kvaliteten på de demokratier som finns kvar har på flera håll dessutom försvagats, inte minst under pandemin där långvariga undantagstillstånd har införts på flera håll och givit möjligheter att begränsa yttrandefriheten. Hela 38 länder har exempelvis skapat nya lagar mot desinformation. Det kanske låter som en bra åtgärd, men om regeringsmakten bestämmer vad som är desinformation öppnar det för ett tillbakatryckande av allas rätt att uttrycka sin åsikt.
Att flera demokratiska länder utvecklas mot ett antidemokratiskt håll har skett med valsedeln som vapen. Uttrycket är Olle Wästbergs. Den förre liberale riksdagsmannen, med en bred bakgrund inom olika uppdrag för demokratin, beskriver i boken ”Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” (Ekerlids förlag) hur flera av västvärldens populistpartier har kommit till makten genom politiska val för att sedan omedelbart inleda en nedmontering av demokratin. Vi har sett det i Turkiet, Polen, Ungern – bland annat. Donald Trump gjorde ett försök i USA men där är konstitutionen inte lika enkel att ändra på.
Sverige? Olle Wästberg höjer ett varningens finger och skriver: ”Den svenska demokratin skulle genom riksdagsbeslut kunna avskaffa sig själv på 14 månader. Rent teoretiskt skulle riksdagen med en rösts majoritet kunna ändra grundlagen. Statsministern skulle därefter kunna utlysa extraval och den nyvalda riksdagen skulle, fortfarande med en rösts övervikt, kunna konfirmera det tidigare beslutet.”
Sannolikheten för detta är liten, menar trots allt Olle Wästberg. Men att grundlagsskyddet för demokratin är så svag skrämmer åtminstone mig i en tid när anti-demokratiska krafter allt oftare hörs och syns även i Sverige.
”Där pekar han bland annat på hur de politiska partierna har blivit alltför elitistiska och därmed öppnat för populistiska partier, i Sverige främst SD, och deras retorik om hur ”en elit styr över folket”.”
Det här svaga skyddet är för övrigt en av anledningarna till att man kan känna oro för public services framtid, med tanke på att det konservativa blocket har skärpt sin kritik av den offentligt finansierade journalistiken. Samma högerblock stoppade också ifjol förslaget om ett grundlagsskyddat public service.
Men hur ska vi rädda demokratin? Olle Wästberg skissar på en plan i kapitlet med den talande titeln ”Representanterna måste bli mer representativa”. Där pekar han bland annat på hur de politiska partierna har blivit alltför elitistiska och därmed öppnat för populistiska partier, i Sverige främst SD, och deras retorik om hur ”en elit styr över folket”. Wästberg menar att partierna i Sverige måste bli mer öppna och stå i en ökad dialog med sina väljare för att motverka detta. Han förordar också personval. Det personliga ansvaret inför en valkrets skulle öka känslan av representation. Makten skulle inte vara anonym.
En annan före detta politiker, Margot Wallström, hörde jag tala vid nordiska Demokratinätverk 21:s senaste möte om en ”att göra-lista” för att stärka demokratin i en tid av utsatthet. Jag fastnade för hennes formulering om att vi behöver ”moderna berättelser om styrkan med demokratin”.
För visst saknas de idag?
Partierna i Sverige, numera i hög grad enbart ”valorganisationer”, för att låna en formulering av Olle Wästberg, fungerar mest som problemlösare vars visioner om framtiden sällan sträcker sig längre än till att ”lösa gängkriminaliteten” och ”minska invandringen”.
Berättelserna om det goda demokratiska samhällets inkluderande och mångdimensionella förtjänster får man leta efter på annat håll.
Frågan är bara var? Det börjar bli bråttom nu.
