Annons

Anela Murguz: S-kritiken har inte varit seriös

När oppositionen inte utmanar sittande regering i sakfrågor fastnar man lätt i bagateller.
Anela MurguzSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 26 januari 2023
Anela Murguz
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
PM Nilsson, tidigare politisk redaktör på Dagens Industri och numera statssekreterare, har tjuvfiskat ål. Utan att försvara handlingen måste det gå att konstatera att S-kraven är politisk teater.
PM Nilsson, tidigare politisk redaktör på Dagens Industri och numera statssekreterare, har tjuvfiskat ål. Utan att försvara handlingen måste det gå att konstatera att S-kraven är politisk teater.Foto: Anders Wiklund/TT

Visst, att fiska rödlistad ål trots att det är förbjudet är inte en liten sak. Det är inte heller artskyddsbrott som polisen inledde en förundersökning om tidigare i veckan. Men den borgerliga regeringen sökte inte makten för att få bukt med tjuvfisket, utan gängkriminaliteten. Dessutom är gängkriminaliteten betydligt mer systemhotande än vad tjuvfiske är. Och det är på den punkten som Tidöpartierna behöver utmanas av oppositionen, men det är också i just den frågan som Socialdemokraterna har lämnat walk over.

Tidigt efter valet blev det tydligt att S inte tänker gå i polemik med regeringen i trygghetsfrågan. Mantrat var att den tidigare socialdemokratiska regeringen hade påbörjat en rad straffskärpningar och att den nya regeringen bara tar vid ett arbete som påbörjats av socialdemokrater. I stället var det de brutna vallöftena som man gick hårt åt. När det nyligen blev känt att en av statsministerns närmsta män, statssekreteraren PM Nilsson, ertappats med ryssjor och 15 ålar under en fisketur har det blivit den nya attackpunkten.

Annons

I måndags meddelade partiets rättspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi att S anmäler statsminister Ulf Kristersson (M) till konstitutionsutskottet (KU). Sedan tidigare har partiet krävt att Kristersson avskedar sin statssekreterare. Det är inte själva handlingen, det vill säga att otillåtet fiska en utrotningshotad art, som retar S utan att Nilsson ska ha ljugit för polisen vid två tillfällen. De vill därför veta vad statsministern kände till under anställningsprocessen.

PM Nilsson har föregått den politiska processen genom att på torsdagskvällen meddela att han lämnar jobbet som statssekreterare i regeringen. Men Socialdemokraternas numera lyckade försök att pressa regeringen är ändå anmärkningsvärt, och säger något om det politiska tillståndet.

PM Nilsson var fram till nyligen en regeringstjänsteman, inte en förtroendevald politiker. Statssekreterare har förvisso kritiserats tidigare, till exempel när Magdalena Andersson (S) gjorde Emma Lennartsson till ansvarig för den dåvarande regeringens krisberedskap. Knappast lämpligt, ansåg Moderaterna med tanke på hennes roll i Transportstyrelseskandalen sommaren 2017. Men det var ju för att dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) själv valde att offra Lennartsson i samband med händelsen. Den dåvarande borgerliga oppositionens krav var att ansvariga ministrar skulle avgå – inte tjänstemän i regeringen.

Det är visserligen inte första gången KU:s funktion missbrukas och urholkas. Det börjar tyvärr bli regel snarare än undantag. Men det tål att upprepas att KU är riksdagens kontrollmakt, som ska se till att regeringen (som ju består av statsministern och hans ministrar) agerar enligt ramverken. Uppgiften är inte att ta reda på hur en anställning av en tjänsteman i regeringen har gått till.

Det hela ska ses som en konsekvens av den tendens som sedan länge finns i svensk politik: Att alla springer på samma bollar. Eller åsiktskorridoren, som det också kallas.

”Men just eftersom att partierna hellre springer efter opinionen snarare än skapar opinion för sin egen sak hamnar sakfrågorna i skymundan.”

Begreppet åsiktskorridor, som först myntades av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, har använts främst för att beskriva de politiska åsiktsströmningarna i invandringsfrågan. Först fanns en så pass stark opinion för invandring att det i princip var omöjligt att vädra kritik mot dess nackdelar utan att stämplas som rasist. I dag skulle jag vilja påstå att en liknande åsiktskorridor upprättats utefter att debatten om invandring har svängt. När den generösa invandringspolitiken som länge varit gällande ska nagelfaras på alla håll och kanter är det numera omöjligt att lyfta fram fördelar, eller kritisera många av de repressiva förslagen som presenteras på löpande band, utan att bli utsatt för nya tillmälen.

Det finns liknande tendenser även i frågor som rör trygghet och brottslighet. Det var inte särskilt länge sedan som vissa debattörer tog varje tillfälle i akt att upprepa hur tryggt Sverige egentligen var och att risken var större för att ramla i badkaret än att bli skjuten av en gängkriminell. De senaste årens dystra utveckling på området gör det svårare att bagatellisera det gängrelaterade våldet. Det betyder däremot inte att alla politiska förslag som presenteras är genomtänkta och effektiva.

Men just eftersom att partierna hellre springer efter opinionen snarare än skapar opinion för sin egen sak hamnar sakfrågorna i skymundan. Och det är därför som den nya regeringen pressas på en struntsak just nu.

För det finns större samhällsproblem att ta tag i. En stor knäckfråga är hur regeringen ska leverera sitt omtalade paradigmskifte om det inte finns en opposition som ställer krav och granskar. Än mindre finns en opposition som motsätter sig ett sådant skifte, trots att det hos folket finns en opinion emot regeringens politik. Det finns det alltid, men S har bestämt sig för att inte konkurrera om frågan. I stället hävdar Magdalena Andersson att S genomförde paradigmskiftet redan 2015.

Varje demokrati förutsätter en aktiv opposition som inte värjer sig för konflikter mot den sittande makten. Men det framför allt socialdemokrater ägnar sig åt nu är inte oppositionsarbete, utan politisk teater.

Annons
Annons
Annons
Annons